Det var en gång ett barn som hette Lilo. Hon hade ett hjärta som var som en liten säck — hopknuten och märkt av långa resor. Lilo bar sin hjärtesäck genom hallar som luktade nya golv, genom trappor som knarrade under främlingars steg, genom rum där hennes namn bara fanns tillfälligt på en klisterlapp på dörren.
Varje gång hon slog ner sina rötter började marken skälva. Varje gång hon viskade ”jag är här” ekade det tomt tillbaka.
Att vara familjehemsplacerad var att alltid vara nästan hemma, men aldrig riktigt. Att lära sig nya regler, nya ansikten, nya sätt att duka bordet, nya sätt att säga ”godnatt”. Att le när man inte vågade, att hålla ihop när man helst ville ramla isär.
Ibland var det snällt. Ibland var det strängt. Oftast var det bara… nytt.
Och ändå bar Lilo sin hjärtesäck vidare. Hon knöt upp och knöt igen, lapade solsken när hon kunde, duckade för stormar när hon måste. För någonstans i världen, visste hon, fanns en plats där hennes hjärtesäck skulle få packas upp på riktigt — där den fick vara både trasig och hel, både tung och lätt.
En plats där hennes namn inte bara satt på en lapp, utan var målat direkt på väggarna av någon som sa:
”Här hör du hemma.”
Lämna en kommentar