Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

Det var en gång en liten pojke som hette Milo. Han bar sitt hjärta som en sliten liten kappsäck — lätt att tappa bort, svårt att hålla fast i. Milo hade vandrat från hus till hus, från rum till rum, men ingenstans kändes det riktigt som hemma.

En solig morgon i mars vaknade Milo i ännu ett nytt rum. Väggarna var målade i mjuka färger, och någon hade hängt en drömfångare ovanför sängen. Vid dörren stod en kvinna och en man med vänliga ögon. De hette Lena och Johan.

”Välkommen, Milo,” sa de utan att be honom vara duktig eller snäll. Bara välkommen.

Under dagen gick de ut på ängen bakom huset. Milo fick egna stövlar att sparka i leran med, en egen mugg att dricka saft ur, och en plats vid bordet där hans namn stod skrivet på en liten handmålad skylt. Framåt kvällen tände de ljus i fönstren och berättade att idag var en särskild dag.

”Det är Familjehemmens dag,” sa Lena och rufsade Milo i håret. ”En dag för alla som öppnar sina hem och hjärtan.”

Milo visste inte riktigt vad det betydde. Men han kände något mjukt och varmt i bröstet, som en liten eld som ville brinna större. Kanske, tänkte han, fanns det ändå en plats där kappsäcken i hans hjärta kunde få packas upp, lite i taget.

När natten kom och stjärnorna smög fram, låg Milo vaken och lyssnade till huset som andades omkring honom. Och för första gången på mycket länge somnade han med drömfångaren dansande ovanför sig och en viskning i sitt inre:

Här kan du stanna. Här kan du växa.

Posted in

Lämna en kommentar