Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Möte med en barnhandläggare

Hon kom klockan tio. Satt med benen i kors och jackan på. Log stelt. Frågade hur det var. Skrev något utan att lyssna. Jag sa att det var okej. Det var alltid enklast så. Hon tittade på klockan, sa att hon skulle vidare. Jag visste inte vart. Bara att hon inte såg mig. Bara pappret.

Hon lämnade sitt visitkort på bordet. Som om jag skulle ringa. Som om jag någonsin gjorde det. Dörren stängdes mjukt bakom henne. Kvar satt jag med hennes kaffe – det som aldrig blev uppdrucket. Med svaren jag aldrig fick. Med tystnaden som alltid kom efteråt.

Jag gick ut i hallen, tryckte örat mot dörren. Hörde hennes klackar försvinna nerför trappan. Inte ett ord till familjen. Inte ett leende. Bara plikten avklarad.

På mitt rum luktade det damm och parfym. Hennes. Den brukade stanna kvar en stund. Jag la mig på sängen. Tittade i taket. Önskade att hon åtminstone hade frågat något som betydde något. Om skolan. Om nätterna. Om jag ville stanna.

Men hon gjorde inte det. Hon hade aldrig gjort det. Jag var en punkt i hennes kalender. Ett ärende. En mapp.

Och nästa gång blir det likadant.

I taket fanns en spricka. Den påminde mig om Liselott i det förra hemmet. Hon hade alltid ropat från köket: ”Du får inte ta av mjölken, den tillhör oss!”

Jag hörde inte till.

Där luktade det linoleum och stekos. Mannen, Roger, sa aldrig mycket. Han slog igen dörrar hårt. Jag lärde mig läsa hans steg i trappan. Vissa kvällar kröp jag ner under sängen och somnade där. Det var tryggare så.

De sa att jag skulle bo där länge. Men sen kom flyttbilen mitt i veckan Jag fick inte säga hejdå till katten.

Jag tänker fortfarande på den där katten. Den enda som följde efter mig i huset.

Posted in

Lämna en kommentar