Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

 Pojken i ösregnet

Det ösregnade igen.
Som om himlen tappat tålamodet.
Dropparna slog mot taket i rummet han fått,
inte sitt – bara lånat ett tag.

Han satt där på trasmattan.
Den var randig, luktade hund och gammalt kaffe.
Ingen visste att han brukade lägga kinden mot den,
när de trodde han sov.

Han tänkte inte mycket på att  han var rädd längre.
Det var som ett regn också –
något som bara föll ibland,
– som man blev våt av i bröstet.

Genom fönstret såg han något hoppa.
En kanin.
Den rusade genom trädgården,
som om den inte visste exakt vart den skulle.

Han kände något i magen.
Inte skratt, men nära.
Kaninen såg ut som han kände sig ibland.
Snabb, tyst och fel.

De vuxna pratade inte så mycket med honom.
De sa: ”Det blir bättre med tiden.”
Men tid är konstigt,
det går långsamt när ingen rör vid ens arm.

På trasmattan låg en lapp någon tappat.
Kanske från en bok, eller ett brev.
Det stod:
”När någon ser dig, blir du verklig.”

Han viskade orden för sig själv.
De kändes som något man kunde tro på.
Kanske kaninen var verklig just därför –
för att han såg den.

Han tänkte på sin mamma ibland.
Hon luktade rök och vanilj.
När hon var glad kallade hon honom sin skatt.
Men hon försvann. Precis som solen.

De säger att han inte ska skylla på henne.
Men han saknar henne mer än han är arg.
Och ibland, när det ösregnar,
känns det som att hon är nära igen.

Han reste sig från trasmattan, gick barfota mot dörren.
Kaninen var borta nu.
Men regnet fanns kvar,
slog i marken som hjärtan man inte kan höra.

Han stack ut handen och lät dropparna landa i handflatan.
Det var kallt, men inte elakt.
Det bara var där, som han.
Och det var ändå någonting.

Han tänkte:
Om jag någon gång får ett riktigt hem,
ska jag ha en kanin.
En galen en, som springer med mig.

Och jag ska lägga en ny trasmatta på golvet.
En egen.
Som bara luktar av mig.
Och jag ska veta vad familj betyder,
och kanske, kanske,
ska någon säga att jag är hemma där.

Posted in

Lämna en kommentar