Madrassen trycker mot golvet. Den luktar damm och gammal plast. Fönstret släpper in kall luft. Det drar längs väggen, letar sig in under täcket, in mot hennes rygg. Hon fryser men ligger still.
Blåmärket på höften bränner. Det dunkar svagt där handen slog till. Hon vet exakt hur det känns när huden spricker under ytan. När man inte får göra ett ljud.
Täcket är för tunt. Filten sticks. Hon pressar ansiktet mot kudden, andas in mörk tygdoft. Ingen trygghet. Ingen röst som viskar godnatt. Bara knak från huset, kylig tystnad.
De tror att hon har det bra här. Hon säger det också. Att allt är okej. Att hon trivs. De frågar inte mer. Ingen ser hur hon biter ihop käkarna om nätterna.
Hon räknar träplankorna i taket. Räknar andetag. Räknar dagar. Hon vet att hon inte ska vara här för alltid, men ingen säger hur länge.
Ibland viskar hon sitt namn för sig själv, för att inte glömma vem hon är. För att någon gång ha något eget kvar.
Lämna en kommentar