Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Elva år och redan förlorad

Jag var elva när jag tog mitt första bloss bakom förrådet.
Det var inte min cigarett, förstås. Inte ens mitt beslut. Det var någon annans förslag, någon annans skämt.
Men röken brände i halsen och världen blev tyst för en sekund. Det var nog.

I fosterhemmet sa de att jag var känslig. Som om det var något skamligt. Jag grät för lätt, skrattade på fel ställen, tittade folk i ögonen för länge eller inte alls. Jag fick alltid höra att jag överdrev. Att jag inte förstod mig på ”riktigt liv”.

Men kroppen minns.
Hur det kändes när ingen ville trösta. När ingen lyssnade.
När jag låg vaken i mörkret och kände att hela världen hade vikt ihop sig som ett tomt kuvert, kastat i en låda någonstans.

Så jag började samla på hemligheter.
Godis gömt under madrassen. Stulen sprit ur ett skåp i hallen. Tabletter jag inte visste namnet på.
Inget stort i början. Bara något som kändes. Något jag fick bestämma över själv. Något som tystade skriken jag inte vågade släppa ut.

Det blev min ritual.
En liten bit choklad mitt i natten, så tyst som möjligt.
Ett bloss bakom skolan.
En klunk när ingen såg.

Och ingen såg.
För ingen ville se.
Jag var den där ungen som alltid ”klarade sig”, den där som ”inte pratade så mycket” och ”inte gjorde väsen av sig”.
De sa att jag var stark. De hade ingen aning.

Inuti gick jag sönder i små delar, varje dag.
Och det enda som höll mig samman var att få försvinna lite. Bli dimmig i huvudet. Slippa känna kroppen, hjärtat, rummet.

Jag var elva år och redan på flykt.
Missbruket började inte med en spruta. Det började med ensamhet.
Med tystnad.
Med den där iskalla känslan av att ingen i världen tänkte rädda mig.

Och när något väl kändes – om så bara för några sekunder – höll jag fast vid det, oavsett vad det var.
Socker. Alkohol. Ångestdämpande. Det spelade ingen roll.
Bara det dövade. Bara det gav mig en plats där jag slapp vara jag.

Nu, som vuxen, bär jag resterna av den där elvaåringen i varje steg jag tar.
I sättet jag gömmer mig när jag blir rädd.
I hur jag drar mig undan när någon kommer för nära.
I impulsen att alltid ha något som dämpar – mobilen, jobbet, tabletterna i badrumsskåpet.

Folk pratar om beroende som en sjukdom.
För mig var det en överlevnadsstrategi.
En barnslig bön om att få finnas, men inte känna.

Och ibland önskar jag att någon hade sett. Inte bara vad jag gjorde, utan varför.

Att någon hade sagt:
Du är inte för mycket. Du är inte trasig. Du är elva. Du behöver bli hållen, inte gömd.

Men ingen sa det.

Posted in

Lämna en kommentar