Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Sår som aldrig läker

Jag var åtta när de sa att jag skulle få det bättre.
Ett nytt hem, någonstans tryggt. Det var så de uttryckte det. Tryggt. Jag minns ordet som något främmande, som att de försökte packa in verkligheten i bomull så ingen skulle märka hur hårt den egentligen slog.

Fosterhemmet låg vid en grusväg utanför stan, ett rött hus med vita knutar. Vackert på bild, som ett vykort. Men ett skal är bara ett skal.

De var inte elaka. Inte på det sätt man läser om i tidningarna. De slog mig inte. Gav mig mat. Men deras vänlighet hade en gräns. Och jag visste tidigt var den gick.

Jag fick inte ha kvar mina gamla kläder. De luktade ”fel”, sa hon. Mammas tröja kastades i soporna när jag inte såg. Det fanns regler. Så många regler. Hur man satt, hur man torkade av sig skorna, hur man svarade på tilltal. Jag lärde mig att le med ögonen nedslagna, att be om saker i huvudet i stället för högt. Det var lugnast så.

Jag minns deras biologiska barn. De hade sina egna rum, fyllda med saker – riktiga saker, leksaker de fått välja själva. Jag sov i ett rum som luktade damm och gammal parfym, med en plastmatta som lossnat i kanterna. Inget var mitt. Inte ens madrassen.

Många vuxna såg oss. Lärare, soc, grannar. Några log snett. Andra såg rakt igenom mig, som om jag inte var där. Det var som om jag bar ett osynligt märke i pannan: ”Hon som ingen ville ha.” Jag lärde mig att inte märkas. Att inte känna efter.

Men kroppen minns.

Idag är jag vuxen. Har lärt mig passa in. Jag svarar snabbt i telefon, håller tider, går aldrig ifrån något jag lovat. Jag städar maniskt när något känns fel. Jag avbryter aldrig någon. Jag skrattar lite för högt ibland, så ingen ska märka hur det ekar inuti.

Jag bär kläder jag inte trivs i, bara för att ingen ska säga att jag är ”fel klädd”. Jag säger ”det är lugnt” även när det brinner inuti. Jag blir obekväm av presenter. Jag litar inte på vänlighet. Jag älskar – men på avstånd. Jag väntar fortfarande på att någon ska säga att jag är för mycket, att jag måste flytta igen.

Det är märkligt, hur ett barndomshem kan vara en plats där du aldrig fick vara barn.

Det finns sår som aldrig läker.
De växer med en, byter form. Blir till skuggor bakom ögonen, till en darrning i rösten, till en oförmåga att vila. Jag bär dem med mig varje dag. Inte som en offermantel, men som en karta över vart jag varit.

Och ibland, när jag är ensam och tystnaden tränger sig på, hör jag ännu rösten från den där kvinnan, hon som fostrade men aldrig älskade:

”Det är ingen som orkar med dig i längden.”

Jag visste inte då att det inte var mitt fel. Jag visste inte då att det hon sa skulle bli min inre röst i tjugo år framåt.

Men jag vet det nu.
Och kanske är det där läkningen börjar.

Posted in

Lämna en kommentar