Näktergöken

De luktade sprit och rök, men jag älskade dem ändå. När de skrattade var det högt och varmt, som eld i ett kallt rum. Jag låg vaken på nätterna och lyssnade efter dörrar som slog, glas som föll, röster som steg.

Ibland somnade jag i hallen, med jackan som kudde, bara för att vara nära dem när de kom hem. Mamma brukade klappa mig på huvudet, snett och slarvigt. Pappa ramlade över mattan, svor, sen blev det tyst.

De sa att jag skulle få det bättre någon annanstans. Men ingen luktar som mamma. Ingen rör vid mig som hon gjorde – även när hon inte riktigt såg att det var jag.

Det var tyst i det nya huset. Inte stilla – tyst på fel sätt. Som när någon håller andan. Inga skratt, inga feltoner. Bara bestick som läggs ner försiktigt, röster som viskar i rummet bredvid.

De log ofta, men bara med munnen. Frågade artigt hur jag sovit, men ville inte höra om mardrömmarna. Sa att jag fick ta mer mat, men räckte inte över skålen.

Jag började räkna skuggorna på väggarna, för att känna något. Ibland gick jag barfota bara för att höra mina egna steg.

Jag saknade röken, skriken, röran. Saknade att vara någon de väntade på – även om de kom hem för sent och luktade fel.

Här fanns ordning. Men inte jag.

Jag slutade prata först. Inte tvärt – bara lite mindre varje dag. Tog längre tid att svara. Slutade säga vad jag kände. Det var ändå ingen som hörde efter.

Sen slutade jag äta upp allt på tallriken. Lämnade något litet, som ett tyst nej. De märkte det inte. De sa bara att jag var duktig som inte kladdade.

Jag satt still i rummet med leksakerna, men rörde dem inte. Stirrade på hyllan, på färgerna, som om jag var någon annan. Någon som kunde trivas här.

Inuti blev det tomt: ett rum där någon stängt av lyset och glömt att komma tillbaka. Jag grät inte längre. Det kändes pinsamt, onödigt.

De sa att jag var så lugn. Att det gått över. Men det hade det inte. Jag bara försvann lite i taget.

Det började med naglarna. Jag rev huden på armarna tills det blev rött. Inga sår först, bara märken. Det var tyst smärta. Ingen såg.

Sen en knappnål från syasken. Tryckte den mot låret under täcket. Långsamt. Inte djupt. Bara precis så att hjärtat stannade upp ett slag.

Då blev det lättare att andas. Saknaden tystnade. Rösterna från förr – mamma, pappa – flöt bort som dimma.

Inget skrik, ingen sprit, inga viskningar. Bara jag och nålen. Jag behövde inte minnas. Jag behövde inte känna.

Efteråt var kroppen lugn. Inuti var det tomt, men rent.

Som att någon stängt ett fönster mot storm.