Hon pratade inte längre. Orden låg kvar i halsen som stenar. Ingen frågade varför hon var tyst. De sa att det var bra. Ett tyst barn är ett bra barn.
Men inuti rasade det. Tårarna kom inte ut, de vände och rann neråt, långt in, till en plats där ingen nådde henne.
På nätterna låg hon stilla, med ögonen öppna, andades så tyst att hon nästan försvann. Hon började vika sina känslor som papper. Små. Dolda.
Ingen såg hur hon sjönk. En dag var hon inte där längre.
Inte död. Bara borta. Drunknad i sig själv.
När de hittade henne, låg hon på golvet, under sängen, där dammet samlades och ljuset aldrig nådde. Armarna var smala, huden kall. Ögonen öppna, men blicklösa.
Hon blinkade inte när de ropade hennes namn. Rörde sig inte när de la handen på hennes axel. Hon var där, men hon var inte kvar.
Ingen skada syntes. Ingen skrik hördes. Bara en tystnad så tung att den fyllde hela rummet.
De bar upp henne, lindade in henne i en filt. Sa ord de borde sagt för länge sen. Men flickan lyssnade inte längre.
Hon hade gått så djupt in i sig själv att inget kunde nå henne. Bara ett skal låg kvar.

Lämna en kommentar