De hittade henne i garderoben, längst in bakom vinterjackor som inte var hennes. Hon satt hopkrupen, med armarna runt benen, pannan mot knäna. Hon sa inget. Rörde sig inte.
Där hade hon suttit länge. Väntat på någon som aldrig kom. Räknat andetag tills tiden blev suddig.
En teckning låg i hennes knä. Ett barn utan ögon. Ett hjärta med lås.
Hon hade gömt sig, men sen glömt varför. Glömt att hon fanns. Glömt att komma ut.
När de ropade hennes namn, kände hon inte igen det- det var hon men ändå inte.
De sa att hon hade blivit bättre. Att det var ett framsteg att hon gick till skolan, åt sin mat, svarade ja och nej på rätt ställen.
Hon sprang genom dagarna med håret i en tofs och ryggsäcken på ryggen. Gjorde sina uppgifter, ritade fina träd, sa tack för maten.
Men flickan var kvar i garderoben. Den riktiga. Den lilla som satt i mörkret och väntade. Hon hade inte följt med ut.
Det var bara kroppen som rörde sig nu. Ögonen såg, men utan djup. Rösten lät rätt, men saknade botten.

Lämna en kommentar