Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Angående den nya socialtjänstlagen som träder i kraft 1 juli 2025:

Lagen säger att barnets bästa ska vara vägledande. Att barn ska få komma till tals. Att stödet ska vara förebyggande, tillgängligt och bygga på kunskap och erfarenhet. Jag applåderar allt det. Men jag vet också hur det känns när ingen lyssnar – för jag har varit där.

Jag växte upp som familjehemsbarn. Idag är jag familjehem själv. Jag har suttit på båda sidor av bordet. Och det är med den erfarenheten jag skriver nu, – för att ge röst åt dem som ännu inte kan skriva sina egna rader.

Här är en röst jag bär med mig varje dag. En röst från ett barn som kanske aldrig kommer att bli intervjuad eller citerad i någon utredning – men som ändå finns:

”Ni säger att ni vill mitt bästa – men hör ni mig?”
En röst från ett barn i socialtjänstens skugga

Ni säger att den nya lagen ska skydda mig. Att ni har skrivit in ord som ”barnets bästa”, ”förebyggande stöd” och ”delaktighet”. Ni säger att ni vill lyssna. Att ni ser mig.

Men varför känns det som om ni fortfarande pratar över mitt huvud?

Jag har suttit i tysta rum med vuxna som antecknar mer än de frågar. Jag har blivit flyttad utan att förstå varför, blivit utfrågad utan att få förklara hur det känns. Jag har hört ord som ”insats”, ”bistånd”, ”placering”, men aldrig ord som trygghet, tillit, hemma.

Ni säger att ni vill hjälpa innan det blir kris. Men hjälp betyder inte övervakning. Jag behöver inte en fotboja – jag behöver någon som stannar. Jag behöver inte testas – jag behöver bli trodd.

Ni kallar det socialt arbete. Jag kallar det mitt liv.

Jag hoppas att den nya lagen blir mer än papper. Att den blir människor. Människor som ser mig, lyssnar på mig, och står kvar – också när jag är rädd, arg eller tyst.

Om ni säger att det här är för mitt bästa – låt mig vara med och definiera vad det är.

Jag är inte bara ett barn i er statistik. Jag är ett barn. Punkt.

Jag vet hur den där rösten låter, för den har funnits i mig. Och jag hör den nu, i barnen jag har ansvar för.

Den nya lagen är ett steg framåt. Men trygghet byggs inte i lagtext, utan i möten. I relationer. I modet att stå kvar. Där börjar det verkliga arbetet.

/ Näktergöken
Tidigare familjehemsbarn – nuvarande familjehem – blivande författare till en bok om barns trygghet våren 2026

Posted in

Lämna en kommentar