Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

Det börjar inte med hat. Det börjar med tystnad.
Med att ingen håller om. Ingen säger: du är okej.
Det börjar med att sitta på en stol man inte valt, i ett rum man inte hör till.
Och vänta på något man inte vet vad det är.

När ingen ser dig, lär du dig att se på dig själv med samma blick.
Du börjar märka det andra inte säger – att du tar plats, kostar, stör.
Du börjar tänka som de tänker.
Att du är för mycket. Att du är fel. Att det nog är bäst om du bara… anpassar dig. Försvinner lite.

Du viker ihop känslorna tills de inte syns.
Du slutar fråga. Slutar hoppas.
Och där någonstans börjar självföraktet smyga sig in.
Som en röst du aldrig bad om, men som låter precis som de vuxna du lärt dig frukta.

Den säger: du är inte värd något bättre.
Den säger: ingen har stannat, för ingen har velat.
Den säger: de såg dig, och valde att inte älska dig.
Och då vågar du inte göra det heller.

För tänk om du älskar dig själv och någon ser det.
Tänk om någon märker att du tror att du har värde.
Och tänk om de skrattar. Vänder sig om.
Igen.

Posted in

Lämna en kommentar