Jag lärde mig att vara lätt. Inte högljudd, inte krånglig.
Jag åt upp maten fast det gjorde ont i magen. Log när jag blev ignorerad.
Torkade upp efter andras ilska och sa tack efteråt.
Jag blev det barn de kunde visa upp. Det tysta, det duktiga.
För om jag bara gör allt rätt, kanske de låter mig stanna.
Om jag bäddar sängen perfekt, kanske de kallar mig något snällt.
Om jag inte gråter, inte säger emot, kanske jag får en plats som känns som min.
Men inuti börjar något spricka.
Jag vet inte längre vad jag tycker om.
Vet inte när jag är hungrig eller bara rädd.
Vet inte om det är mina tankar eller bara deras röster i mitt huvud.
När jag står framför spegeln ser jag någon jag inte känner.
Någon som gjort allt för att bli älskad, men som glömde bort sig själv på vägen.
Någon som kanske får stanna – men inte längre vet vem som bor i kroppen.

Lämna en kommentar