Det börjar en kväll när allt är tyst.
Huset sover, men hon ligger vaken med hjärtat i halsen.
Hon har varit perfekt hela veckan. Gjort allt rätt. Fått en klapp på axeln.
Men ingen såg hur ont det gjorde.
Hon går till badrummet. Tänder inte lampan.
Letar med handen i lådan tills hon hittar det vassa locket från en gammal rakhyvel.
Hennes händer darrar, men rörelsen är lugn.
Inget stort. Bara ett litet snitt. Ett litet bevis.
Och sen en till. För den gången ingen kom tillbaka.
En till. För alla gånger hon log fast hon ville skrika.
En till. För att hon hatar sig själv så mycket att det känns som lättnad att bli sårad.
Blodet rinner i tunna linjer. Hon tittar på det utan att blinka.
Det gör inte lika ont som inuti. Det är tystare. Kontrollerat.
Det här kan hon styra. Det här är bara hennes.
Ingen märker något dagen efter.
Hon är lika duktig som alltid.
Men inuti är något trasigt på riktigt nu.
Inte för att någon slog henne den här gången.
Utan för att hon själv tog över.
Lämna en kommentar