Näktergöken

Hon vaknar före alla andra.
Det är tyst i huset, men inte hennes slags tystnad. Här är den dämpad, stillsam, trygg för dem som hör hemma. Hon vet inte var hon ska lägga sin kropp än. Lakanet luktar sömn och tvättmedel hon inte känner igen.

Det är tredje hemmet i år.
Tretton år gammal och redan trött på att packa upp utan att landa.
Väskan står kvar i hallen. Öppen. Som hon. Som alltid.

Kaffedoften från nedervåningen är nästan vacker, men den hugger i magen. Den påminner henne om andra morgnar, andra vuxna, andra bord där ingen frågade hur hon sovit.

Kroppen är tung av den där sorgtröttheten. Inte gråten – den har hon lärt sig hålla in – utan det andra. Det som sitter i huden. Den där känslan av att man inte ska bli för bekväm, inte ta för mycket plats.

Hon blundar igen. Låtsas att hon är i sitt riktiga rum. Det hon aldrig fick behålla.
Försöker låta bli att känna efter.
Hon har blivit bra på det nu.
Att inte fästa sig. Att inte hoppas. Att inte börja kalla det här för hemma.

Men hon hör skedarna klinga där nere. Någon pratar lågt.
Och plötsligt gör det ont igen.
Det där lilla hoppet hon hatar.

Hon drar på sig tröjan hon sov i. Den luktar fortfarande halvsaknad tvål och något främmande. Går ner för trappan med tysta steg, precis lagom långsamma för att inte verka rädd.

I köket sitter kvinnan och läser tidningen. Mannen står vid spisen. Någon av dem säger “god morgon” med ett litet leende, men ingen ser henne i ögonen mer än en halv sekund.

Hon mumlar något tillbaka, sätter sig längst ut på stolen. Kanske ser det ut som att hon är trött. Det är bättre så. Trött är lättare att förstå än trasig.

De har dukat fram frukost. Skivade ägg, ost, smörkniv i trä. Allt doftar varmt och milt. Det gör henne illamående. Hon vill inte tycka att det är fint. Vill inte börja tro att det här kanske blir bättre.

Så hon säger inget. Tar en skiva bröd. Inget pålägg. Tuggar långsamt, fast hon vill svälja snabbt och gå därifrån.

Inuti skaver det. Alla minnen snurrar – gamla hus, gamla röster, gamla svek. Det är kaos där inne. Ljud, bilder, dofter som blandas till ett brus som ingen ser.

Men hon spelar rollen. Den tysta. Den som inte bryr sig.
För att slippa frågor. För att kanske få stanna. För att inte bli utbytt igen.

Och medan hon sitter där, med benen hopdragna under stolen, kommer en tanke hon inte vill ha:
Tänk om jag ändå hoppas.
Tänk om det är det som gör mest ont av allt.

Mannen frågar om hon sovit gott. Orden studsar mot henne.
De är för lena, för ovana. Hon hinner inte ens svara innan han vänt blicken mot sin telefon.
Det är alltid så. Frågor som inte vill ha svar. Bara bekräftelse på att hon inte är besvärlig.

Hon ler svagt. Ett perfekt, ofarligt leende. Inövat.
Sådant man lär sig när man blivit flyttad fler gånger än man fått födelsedagstårta.
Hon ser ut som hon bryr sig lagom mycket. Inte rädd. Inte glad. Inte hemma.

Inuti är det fullt. Bilder, känslor, kropp.
Hjärtat slår för hårt, som en fågel som vill ut men inte vet hur man flyger.
Hon vill springa. Vill skrika.
Men benen sitter fast vid stolen och ingen vet att hennes andetag brinner.

Kvinnan ställer ett glas juice framför henne. Säger att det är apelsin.
Hon nickar. Tackar. Dricker.
Allt går i rörelser hon lärt sig kopiera från andra.
Men hon är inte där. Inte på riktigt.

Hon är på flykt inuti.
Fast i en kropp som spelar trygg, medan hon själv håller andan.
Kanske kommer någon märka.
Men troligare är: ingen gör det.