Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

4 juni – Internationella dagen för oskyldiga barn som drabbats av våld

Det börjar ofta i det tysta.
Ett barn som slutar prata. Som byter håll på skolgården.
Som skrattar utan att le.
I Sverige växer tusentals barn upp med våld, hot och övergrepp – ibland i det egna hemmet, ibland från vuxna som borde veta bättre.

Den här dagen instiftades för att minnas barn som drabbats av krig och konflikter.
Men våld mot barn finns också här. I våra städer. I våra byar. Bakom vardagliga dörrar.

Och fortfarande händer det att vuxna som begår sexuella övergrepp mot barn kan säga:
”Jag visste inte hur ung hon var.”
”Han såg äldre ut.”

Så kan en vuxen manipulera ett barn – och sedan även rättssystemet.
Så kan ett barns röst tystna ännu en gång.

I Sverige har vi fortfarande ingen tydlig samtyckeslag för barn, ingen absolut gräns som otvetydigt säger: Sex med barn är alltid ett övergrepp.
Oavsett vad barnet sagt. Oavsett hur barnet såg ut. Oavsett vad den vuxna hävdar.

🕯 Idag minns vi dem som drabbats.
Men vi måste också agera. Förändra.
För inget barn ska behöva bära skulden för en vuxens brott.

Till dig som är politiker – du som är ytterst ansvarig:

Det är sant att den som slår ett barn, den som utnyttjar, den som förstör tilliten – bär skulden.
Men du bär ansvaret.

Du ansvarar för de lagar som ska skydda barn.
Du ansvarar för att rättssystemet inte blundar, tvivlar eller ifrågasätter ett barns barndom.
Du ansvarar för att det inte längre ska gå att säga: ”Jag trodde hon var äldre.”

Det räcker inte med ord.
Det räcker inte med tyst minut i riksdagen.

Vi kräver handling.
Vi kräver lagar som skyddar barn – inte vuxnas bortförklaringar.

Posted in

Lämna en kommentar