Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

När sommarlovet gör ont – om att vara placerad och bortglömd

Det är nåt med sommaren som gör allting mer ensamt. Som att tystnaden blir tjockare. Skolans dörrar stängs och med dem försvinner alla som såg mig. Fröken med sina nycklar i midjebältet, matsalstanten som alltid gav mig extra potatisbullar, kuratorn som brukade fråga hur är det egentligen. Alla de är borta nu, som om de bara fanns på låtsas under terminerna.

Jag sitter på trappen med knäna under hakan och känner värmen slå mot ansiktet, men den når inte in. Inuti är det kallt. Det är alltid kallt.

Fosterfamiljen har packat bilen. De ska till Öland i två veckor, kanske tre. Jag får stanna kvar med grannen, Barbro, hon med lavendelkuddarna och käpp. Hon säger att det blir mysigt, men hon tittar aldrig riktigt på mig. Bara förbi.

Jag undrar om min handläggare kommer att vara kvar när skolan börjar i höst. Hon med det mörka håret och de där höga ögonbrynen som nästan såg förvånade ut jämt. Det var något med hennes kind också. Ett födelsemärke, tror jag. Hon brukade luta huvudet lite åt sidan när jag pratade, som att hon försökte höra det jag inte sa.

Hon sa att jag kunde ringa om det var något. Men det känns löjligt att ringa någon som kanske ändå har bytt jobb.

Alla byter jobb. Jag vet inte ens längre hur många det varit. Det började med en som hette Karin. Sen var det Martin. Sen Johanna. Och en till Johanna. Och sen nån som hette Jasmina, men henne hann jag aldrig träffa.

Det är det som är det värsta. Man lär sig knappt någons namn längre. Det gör för ont att försöka.

Ibland drömmer jag att de bara är skuggor. Att de kommer in, rör vid något i mitt liv, och försvinner innan jag hinner fråga: Stannar du?

Sommaren förstärker det där. Att allt är på lånad tid. Att jag är något som ligger kvar i en mapp på ett skrivbord någonstans, under en kaffekopp.

Jag saknar skolschemat, hur konstigt det än låter. Det betydde att någon hade bestämt något för mig. Någon hade tänkt. Nu finns bara timmar som glider iväg utan att någon märker det.

Barbro ropar att det är gröt. Jag svarar inte. Jag vet att hon ändå inte kommer att säga mitt namn.

Posted in

2 svar till ”När sommarlovet gör ont – om att vara placerad och bortglömd”

  1. Therese Shakti Lindstrom profilbild
    Therese Shakti Lindstrom

    Dina ord skär i själen. Det gör ont. Jag förstår att du inte hade ett kärleksfullt hem att kunna återvända till. Och jag känner din smärta av att bli rundflyttad som en bit kartong. Men tänk alla barn, som har ett hem, och föräldrar som kämpar sig blodiga att barnen ska få komma hem. Till trygghet och kärlek. Och ändå väljer Socialtjänsten att de ska få uppleva det du beskriver. Det är helt oförståeligt.

    Gilla

    Svara
    1. naktergoken profilbild
      naktergoken

      ❤ Tack för dina ord. Det betyder mycket att du känner, att du reagerar. Du sätter fingret på något djupt tragiskt – att det idag finns både barn som aldrig fick ett tryggt hem och barn som har det, men ändå blir fråntagna det. Det visar att systemet sviker från båda håll.

      Att bli "rundflyttad som en bit kartong" – ja, det är tyvärr inte bara min historia. Det är verklighet för många barn, oavsett vad de egentligen behöver.

      Vi måste våga prata om det här, trots att det gör ont. Både för att skydda barn som far illa, och för att inte rycka upp dem som faktiskt är trygga. Tack för att du lyfte det perspektivet. Det är också sant. / Näktergöken

      Gilla

      Svara

Lämna en kommentar