Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Sluta svika barnen – socialtjänsten måste ta sitt ansvar

Debatt: Sofia Rapp Sundström, Näktergöken. Familjehemsförälder och tidigare placerad

Det pågår just nu en tyst katastrof i våra svenska kommuner. I Söderhamn, i Gävle – och i många andra delar av landet – ser vi hur socialtjänsten gör upprepade fel som får förödande konsekvenser för barn. Det handlar om barn som blivit slagna, hotade, övergivna – och sedan svikna ännu en gång av den myndighet som var satt att skydda dem.

I Söderhamn har tre syskon, som bott i ett tryggt familjehem i flera år, hotats med omplacering trots att barnen själva vädjat om att få stanna. Lex lilla hjärtat – en lag som kom till efter att ett barn dog till följd av en felaktig omplacering – tillämpas inte som den ska. Barnens egna upplevelser av våld i det biologiska hemmet har ifrågasatts, trots medicinska utlåtanden. De riskerar nu att flyttas till en miljö kopplad till gängkriminalitet. Hur kan det få ske?

I Gävle har socialtjänsten fått hård kritik för att barn som lever med våld i hemmet inte får hjälp i tid. Samtidigt larmar socialarbetare om en ohållbar arbetssituation – för många ärenden, för lite resurser, för tyst stöd från de politiskt ansvariga. Resultatet? Barns berättelser tystas ner, riskbedömningar görs inte, och de insatser som faktiskt fungerar sätts in för sent – eller inte alls.

Det här handlar inte om enskilda misstag. Det är ett systemfel.

Och de som betalar priset är barnen.

Barn som en gång redan förlorat tryggheten i sitt liv. Barn som har rätt att bli hörda, trodda och skyddade.

Vi kräver:

  • Att Lex lilla hjärtat tillämpas fullt ut – barn som bott länge i familjehem ska inte flyttas utan grundlig juridisk och psykologisk prövning.
  • Att barns röster får väga tyngre i alla beslut.
  • Att socialtjänstens arbete granskas öppet och regelbundet – av oberoende instanser.
  • Att kommunerna ger socialtjänsten bättre villkor – färre ärenden per handläggare, bättre arbetsmiljö och konkret stöd från ledningen.
  • Att tystnaden bryts. Barn ska inte längre mötas av vuxenvärldens skuldbeläggande fråga: ”Men du måste väl ändå vara tacksam?”

Jag vet hur det känns att vara ett av de där barnen.
Jag vet hur sveket smakar – både det som sker i hemmet och det som kommer från dem som lovat att skydda.

Och jag vet att vi kan bättre.

Men då måste vi lyssna – inte minst på barnen själva.

Sofia Rapp Sundström
Näktergöken
Familjehemsförälder och tidigare placerad.

Posted in

Lämna en kommentar