Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Varför det lönar sig att satsa på barn – och vad som blev fel för mig

Jag är både familjehemsförälder och tidigare placerad. Min berättelse är ett exempel på vad som händer när socialtjänsten sviker – och vad det kostar oss alla i längden.

När jag placerades som barn fick jag aldrig möta vuxenvärldens förståelse. Min röst tystades, besluten fattades utan mig. Det blev början på ett liv präglat av:

  • Självskadebeteende, självförakt och ångest
  • Tröst i missbruk och ständiga självmordstankar
  • Kämpande med ätstörningar och en oförmåga att lita på människor

Jag var dömd, inte i domstol, men i livets ögon. Jag fick bära konsekvenser av svek jag inte orsakat.

💸 Vad kostar det samhället?

Kort sagt: kostnaden för att hantera vuxna i kris är betydligt högre än den investering som krävs för tidiga, kompetenta stödinsatser till barn.

Vad detta betyder

Vårdkedjan i debatt handlar inte bara om pengar – det handlar om liv. Barn som jag:

  • Behöver vuxna som lyssnar – från första kontakt.
  • Skyldiga till trygghet, inte tystnad.
  • Bör prioriteras framför dyr akutinsats senare i livet.

Om resurser omfördelas för att få dit rätt personal, med gångbar kompetens redan när barnen är små, kan vi bryta självhatets spiral.

💡 Det krävs:

  1. Tydliga barnperspektiv i alla beslut – både juridiskt och psykologiskt.
  2. Rätt personalkapacitet – färre ärenden per socialsekreterare, regelbunden uppföljning, heltidssatsning på barnens behov.
  3. Politisk prioritering – att investera i barn är att förebygga framtida lidande och att spara mellanstatliga kostnader.

Mitt liv bevisar det – tystnaden och bristen på omsorg kostade mig år av lidande. Men en rätt investering i barns liv hade sparat både dem och samhället stora delar av kostnaderna – ekonomiskt och mänskligt.

Vi måste våga fråga: är det värt det?

Och svara ja – genom att ge våra barn det de har rätt till: att bli sedda, lyssnade på och skyddade.

Posted in

Lämna en kommentar