De kallade henne Näktergöken. Inte för att hon sjöng – för det gjorde hon sällan – utan för att hon dök upp där ingen väntade sig. En fågel med trasiga vingar, en röst kvävd av andras händer, av tystnad som lades över henne som ett vått täcke. Hon bar sina ärr som medaljer, fast ingen såg dem. Inte förrän hon själv pekade och sa: ”Här. Här slog det. Här svek de.”
Hon var barnet som blev bortlagt, ungdomen som blev beskylld, vuxenheten som blev misstänkliggjord. Hon lärde sig att inte ta plats, men hennes närvaro skavde ändå – för sanningen skaver alltid där lögnerna bosatt sig.
Men något hände. Inte på en gång. Läkning är sällan ett dån. Det var snarare som en droppe, en i taget, mot en sprucken sten. Någon såg henne. Någon trodde henne. Och det räckte – inte för att laga allt, men för att hon skulle börja laga sig själv. Sakta, envist, med skakiga händer.
Hon grävde i askan efter sitt namn, byggde ett bo av det som fanns kvar. Och plötsligt – eller kanske just därför – kunde hon sjunga. Inte vackert, men ärligt. Inte för andra, men för sig själv.
Näktergöken är inte längre bara ett öknamn. Det är en påminnelse. Om hur djupt man kan falla, men också hur högt man kan flyga när man till sist slutar be om lov.

Lämna en kommentar