Det är inte alla som förstår hur mycket styrka det krävs att kliva upp ur sängen när kroppen skriker att den inte vill finnas mer. De ser kanske bara en trött människa, någon som ”borde skärpa sig”, men de har ingen aning om vilket jävla berg du redan klättrat innan du ens hunnit borsta tänderna.
Självförakt är ingen svaghet. Det är en fiende som slår inifrån, med ord du aldrig själv skulle säga till någon annan. Det viskar att du är värdelös, att allt du gör blir fel, att du förstör. Och ändå sitter du här – eller står, eller ligger – men du är kvar. Du andas. Du kämpar. Du har redan vunnit mer än du tror.
Att ta sig upp ur mörkret är inte att le och låtsas. Det är att gång på gång välja att inte ge upp, trots att allt i dig kanske vill. Det är att sträcka sig efter en väns röst, att gå ut fastän benen darrar, att äta en bit mat när rösten i huvudet säger att du inte förtjänar det. Det är styrka. Det är motståndskraft. Det är ett helvete ibland. Men du gör det ändå.
Och vet du? Det finns något där framme. Du kommer inte alltid ha det så här. Det kommer att ljusna. Du kommer få andas lättare. Du kommer känna att du vill stanna kvar – för din skull. Inte för någon annan, inte för att du ”måste”, utan för att du faktiskt börjar känna att du får finnas.
Så fortsätt. Luta dig mot mig när du inte orkar själv. Vila när du måste. Men ge inte upp. Jag tror på dig, även de dagar du inte tror på dig själv.
Du tar dig upp. Du är redan på väg.

Lämna en kommentar