Alla pratar om ljuset. Om kransar och jordgubbar. Om barn som skrattar i gräset, om grodor som hoppar kring stången.
Men vi som vuxit upp i skuggorna vet: när ljuset är som starkast syns också mörkret tydligast.
Midsommarafton i familjehemmen var en uppvisning. Tant Svea plockade lupiner och muttrade om landsvägen som aldrig blev lagad. Farbror Rolf grillade kött han ändå inte tyckte om och skällde på flugorna, medan vi barn tvingades ha blommor i håret och le för kameran.
”Så vi kan visa socialen att allt är bra”, sa de.
Jag minns hur vi ställde oss i en ring, tvingades dansa fast ingen av oss visste hur. Lill-Anna kissade på sig och någon skrattade. Jag tror det var Rolf. Ingen tröstade.
Efteråt fick vi saft. Men bara en gång.
Och när solen äntligen sjönk – då kom verkligheten tillbaka.
En midsommarnatt doftar alltid fuktigt hö.
Alltid lite rädsla.
För när vuxna super, då ska barn hålla sig undan.
I år står jag inte vid någon stång.
Jag håller mig inte undan.
Jag klipper gräset runt ett hus som kallas
”sommarhuset ”.
Midsommarljuset är vackert, ja.
Men allt som glittrar är inte tryggt.
Alla barn får inte blomsterkransar i håret-
vissa kommer få stryk, blåmärken.
Vissa får tystnad.
Andra glöms bort.
Men vi som överlevde, vi lever. Vi andas.
Och vi bär varandra genom orden, genom minnet, genom modet att se.
Och kanske är det just den här kvällen vi vågar något.
Kanske kliver vi ur våra egna trygga zoner och knackar på hos någon.
En granne. En ensam själ bakom en gardin som aldrig dras undan.
För även om vi inte kan rädda världen,
kan vi alltid göra något för någon.
Och ibland
är det just det som räknas.
/ Näktergöken

Lämna en kommentar