Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Såren som inte syns i journalen

Jag var duktig – till en början.
Tyst, försiktig, tillmötesgående.
Jag lärde mig snabbt att läsa av vuxna. Höll mig i bakgrunden, log på rätt ställen, störde inte. Jag ville inget hellre än att bli omtyckt. Vara enkel att ha att göra med. Inte vara en av dem som skickas vidare.

Men det höll inte.

Det där duktiga krackelerade med tiden.
Det fanns ingenstans att lägga smärtan, så den hamnade inuti mig. Och där började den pyra, långsamt, som en glöd under huden. Jag började hata mig själv. För att jag inte räckte till. För att jag inte blev kvar. För att jag alltid skulle vara den som kommit fel.

Till slut blev jag vild.

Jag skrek. Stack. Slängde dörrar. Bet ihop. Bet ifrån.
Det var inte så att jag ville vara bråkig. Jag bara visste inte hur jag skulle stå ut annars.
Att känna sig värdelös, utbytbar, ensam – det gör någonting med en människa.

Och trots allt det där stod det i journalerna att jag “fungerade i vardagen”.
Att jag var “anpassningsbar”.

Men journalen berättade inte om nätterna jag låg vaken och vred mig under täcket.
Den berättade inte om hur jag alltid höll ett öga på de vuxnas humör.
Den sa inget om att jag ofta tänkte att det vore lättare att försvinna.

Det finns sår som inte blöder.
De syns inte på röntgen, de läker inte av tid eller tystnad.
De sätter sig i självbilden, i kroppen, i rösten.
I hur man älskar – eller inte vågar älska.

Jag bär fortfarande på spår från den tiden.
De påverkar hur jag reagerar i vissa situationer.
De kommer ibland som en viskning i huvudet: “Du är inte värd det här.”
Men jag hör den rösten nu. Och jag vet att den inte är sann.

Idag är jag familjehemsmamma.
Och ibland ser jag det där vilda i ögonen på ett barn som just klivit in över tröskeln hos oss.
En blick som säger: “Testa mig. Lämna mig. Jag är ändå redan trasig.”

Jag känner igen den blicken.
För jag har burit den själv.

Och det gör hela skillnaden.
För jag springer inte. Jag dömer inte. Jag backar inte undan.

Jag stannar.
Och jag ser.
Bakom ilska, tystnad, självförakt – där finns ett barn som fortfarande hoppas att någon ska orka stå kvar.

Posted in

Lämna en kommentar