Och till dig som fortfarande är där – i kaoset, i sorgen, i känslan av att ingen riktigt ser dig:
Du är inte fel.
Du är inte trasig.
Du är ett barn som bär för mycket, för tidigt. Det betyder inte att du är förlorad.
Jag vet att du kanske inte litar på vuxna. Kanske inte ens på dig själv.
Jag vet att du testar, knuffar bort, drar dig undan – för det känns säkrare än att hoppas och bli sviken igen.
Jag vet. Jag har varit du.
Men det finns en väg.
Inte enkel. Inte spikrak. Men den finns.
Du får bli vuxen.
Du får känna alla känslor utan att de förstör dig.
Du får bygga ett liv där du bestämmer.
Du får vara fri.
Det som hänt dig definierar dig inte – det formar dig, ja, men det släcker dig inte.
Du bär något som andra inte gör: ett slags mörkerkunskap. En styrka som inte skriker, men som står kvar när det blåser.
Det finns vuxna idag som kämpar för dig.
Inte för att de är räddarna.
Utan för att du är värd att räddas.
Och en dag – kanske du är den vuxna som står kvar för någon annan.
Lämna en kommentar