I dag blev vi tillfrågade om att ta emot ett barn. Socialtjänsten beskrev det som att barnet skulle ”passa bra” hos oss. Vi ställde de vanliga frågorna: Vad vet ni om barnets historia? Vad bär barnet med sig? Vad har det varit med om? Hur ser nätverket ut?
Och det var då det blev tyst – eller snarare vagt.
Efter mycket om och men kom det fram att barnet inte alls passar in här. Inte för att barnet är problemet, utan för att förutsättningarna inte stämmer, och vi inte har det som krävs just nu för att kunna möta barnets specifika behov.
Det här händer oftare än man vill tro. Socialtjänsten är pressad. Många handläggare är trötta, nyutexaminerade eller ensamma i sina beslut. Och ibland – för ofta – tänker man:
”Det löser sig nog.”
”De här familjehemmen brukar klara det mesta.”
”Vi säger inte allt – det kan ju skrämma bort dem.”
Eller i värsta fall:
”Vi måste bara bli av med ärendet.”
Men det här är inget ärende. Det är ett barn. Ett barn med känslor, rädslor, trauman, behov och drömmar.
När ett barn flyttar till ett familjehem baserat på halvsanningar, vagt underlag eller snabba beslut, riskerar vi sammanbrott – det vill säga att placeringen avbryts. Ett så kallat ”uppbrott”, men vad det egentligen innebär är att ett barn som redan blivit sviket, blir det igen.
Och igen.
Och igen.
För varje gång lär sig barnet: ”Det är mig det är fel på. Det är jag som inte fungerar någonstans.”
Men felet ligger inte hos barnet. Felet ligger i en bristande matchning, en trasig process och ett kultur av tystnad. Vi måste våga prata klarspråk. Vi måste våga se både barnets behov och familjehemmets kapacitet – och vi måste göra det innan barnet flyttar in. Inte när det redan gått sönder.
Som familjehem har vi rätt att få veta. För att kunna skydda barnet. För att kunna skydda våra egna barn. För att kunna säga ”ja” på riktigt – med öppna ögon och öppet hjärta.
Att vara ärlig från början är inte att skrämmas. Det är att ta barnets framtid på allvar.
Näktergöken 
Lämna en kommentar