Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Det finns inga ”lätta placeringar” – bara barn med osynliga bördor

Det talas tyst om pengar i familjehemsvärlden. Vi ska vara kärleksfulla, engagerade, tåliga – och det är vi. Men samtidigt kämpar många familjehem med att få ersättning som ens täcker vardagen.

Och i kommun efter kommun hör vi samma sak:
”Det här barnet är en lätt placering.”
”Ni behöver inte så högt arvode – barnet är inte särskilt krävande.”
”Omkostnaderna bör hållas nere.”

Men låt oss säga det rakt: Det finns inga lätta placeringar.
Det finns inga barn som placeras utan anledning.

Varje barn som rycks upp från sitt ursprung, som skiljs från syskon, flyttas mellan hem, får nya vuxna, nya rutiner, nya krav – bär på något tungt. Det kan vara trauma, sorg, lojalitetskonflikter, neuropsykiatriska svårigheter, bristande tillit, eller bara en stor, tyst rädsla för att bli lämnad igen.

Att kalla ett sådant barn “lätt” är inte bara okänsligt – det är att blunda för verkligheten.

Ett barn kan vara tyst och tillmötesgående – men det betyder inte att barnet mår bra. Tvärtom: ibland är tystnaden ett rop.

När kommuner försöker spara pengar genom att sänka arvoden och omkostnader, är det barnen som får betala det verkliga priset.
Och ibland får vi familjehem dessutom höra:
”Vad är det du skulle kunna göra så mycket bättre för en tusenlapp till?”

Den meningen fick jag själv höra, när jag bad om att få högre arvode för att kunna vara hemma på heltid med ett barn som behövde mig varje minut. Ett barn som inte kunde lämnas på fritids. Som inte klarade övergångar. Som fick panik om jag gick ut med soporna.

Vad jag kunde göra bättre?
Jag hade kunnat vara där – utan att samtidigt försöka rädda ekonomin.
Jag hade kunnat orka mer – utan att oroa mig för om det ens går runt.
Jag hade kunnat fortsätta bära – med båda händerna fria.

Det här handlar inte om lyx. Det handlar om förutsättningar.
Om att uppdraget ska vara möjligt att genomföra – utan att vi som familjer går sönder.

Att vara familjehem är ett uppdrag – inte en välgörenhetsgest.
Det kräver tid, känslomässigt engagemang, uthållighet, flexibilitet och struktur. Och det måste få kosta. För alternativet kostar mer: sammanbrott, nya placeringar, ännu mer otrygghet.

Så snälla, kalla inte barn för “lätta”.
Och fråga oss inte om vi ”verkligen behöver” en tusenlapp till.
Fråga i stället vad som krävs för att vi ska orka fortsätta göra detta viktiga arbete – och göra det bra.

Posted in

Lämna en kommentar