Det finns en särskild sorts tystnad som bara barn bär. Den uppstår när de blivit svikna av vuxna – inte bara en gång, utan gång på gång. När deras ord inte tas på allvar, när deras känslor ignoreras, när trygghet utlovas men aldrig kommer.
Jag möter den där tystnaden ofta. Jag känner igen den, för jag har själv burit den.
Ett barns tillit vinner man inte genom att säga rätt saker. Ett barns tillit vinner man genom att vara någon att lita på – konsekvent, varsam, ärlig och närvarande. Det handlar inte om att vara perfekt, utan om att vara mänsklig på rätt sätt. Att kunna säga ”jag hör dig”, ”jag ser att det gör ont”, ”jag stannar kvar även när det är svårt”.
Tillit är inget man kan kräva av ett barn. Det är något man förtjänar – långsamt, varsamt, utan att pressa.
Därför gör det så ont när jag hör om, ser eller själv upplevt hur vuxenvärlden – i skola, socialtjänst, vård, familj – brister i precis det som barn behöver mest. När man glömmer att ett barn som reagerar inte är besvärligt, utan sårbart. När man tolkar tystnad som ”motstånd” istället för överlevnad. När man tappar bort barnets perspektiv bland paragrafer, tidsbrist och rädsla för att göra fel.
Barns rättigheter är inte en punktlista i en konvention. Det är liv. Det är vardag. Det är rätten att få vara trygg, älskad, lyssnad på. Rätten att få vara barn – fullt ut.
Det jag kämpar för – i text, i föreläsningar, i samtal – är att vi slutar prata om barn, och börjar lyssna på dem. Att vi slutar blunda för det svåra och i stället vågar stå kvar i det. Det är där tilliten kan börja byggas. Och det är där förändring börjar – på riktigt.
Tack till dig som läser, delar, kommenterar. Ni är med och bär det här vidare. För varje barn som fortfarande väntar på trygghet.
❤️
Näktergöken
Näktergöken 
Lämna en kommentar