Det kallas ”svårplacerat”.
Det kallas ”kaotiskt beteende”.
Det kallas ”destruktiv anknytning”, ”bristande impulskontroll”, ”aggressivt”.
Men vad vi egentligen ser är ofta ett barn vars vuxenvärld har fallit sönder. Ett barn som försöker orientera sig i ett system där kartan ritats utan deras medverkan. Ett barn som bär spår – inte bara från sitt ursprung, utan också från alla nya miljöer som inte höll.
Och när det inte fungerar?
Då pekar vi på barnet.
Det är barnet som “inte fungerar i grupp”.
Det är barnet som “har svårt att knyta an”.
Det är barnet som måste flytta – igen.
Men låt oss tala klarspråk:
Många gånger är det inte barnet som brustit. Det är vuxenvärlden som inte höll.
Det kan handla om:
– En matchning som gjordes för snabbt.
– En utredning som inte fanns.
– En historia som undanhölls.
– Ett familjehem som aldrig fick stöd.
– En handläggare som tvingades hantera omöjliga beslut i ensamhet.
När vuxenvärlden inte håller – men barnet får ta smällen
Vi måste börja prata om detta. För varje gång vi gör ett barn till problemet, förlorar vi chansen att förstå. Att reparera. Att förebygga nästa misslyckande.
Barn är inte trasiga pusselbitar som ska tryckas in i ett färdigt mönster. De är människor, med egna mönster, erfarenheter och behov. Det är upp till oss vuxna att forma ramen efter barnet – inte tvärtom.
Så nästa gång någon säger:
”Det där barnet fungerar inte i något hem” –
ställ frågan:
Vilka vuxna fanns där – och vad hade de med sig?
För barnet har redan gjort mer än nog.
Lämna en kommentar