Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

Jag vet vad jag gjorde.
Jag slog sönder rummet.
Rev ner hyllorna, sparkade i väggarna tills knogarna blödde.
Jag skrek så högt att rösten sprack,
kastade allt jag kom åt,
för att se om nåt –
nån –
skulle hålla fast mig ändå.

Men ni bara stod där.
Stela.
Tysta.
Och sen sa ni det.
Att det inte gick längre.
Att ni inte kunde ha mig kvar.

Jag visste att det skulle komma.
Det gör alltid det.

Men det känns ändå som att falla utan att ta emot sig.
Som när man gråter men inte gör ett ljud,
för att gråten blivit gammal och kroppen redan vant sig.

De säger att jag förstör allt.
Att jag är farlig.
Men jag var aldrig farlig – jag var förtvivlad.
Jag brände inte gardinen för att jag ville skada er.
Jag ville se om någon skulle rädda mig ur elden.

Men det blev bara rök, blåljus, panik.

Och nu ska jag flytta.
Igen.
Ny säng, nya regler, ny röst som säger
“Du är trygg här”.
Trygghet har blivit ett skämt i min värld.
Ett kodord för något som alltid tas ifrån mig.

De säger att jag hatar mina nya ”föräldrar”.
Men det är inte sant.
Jag hatar att jag måste börja om.
Igen.
Att jag kanske börjar tycka om dem
och så går det åt helvete,
för att jag har eld i bröstet
och händer som inte kan vara still
när rädslan får övertaget.

Jag hatar att jag längtar efter att någon ska sitta kvar
när jag skriker: GÅ DÅ! LÄMNA MIG!
Och ändå innerst inne menar:
Snälla… stanna.

Posted in

Lämna en kommentar