Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

– ett öppet brev till socialtjänsten

Jag var ett av dem.
Ett av de där barnen som hamnade mellan pärmarna, mellan paragraferna, mellan placeringarna.
Ett av barnen ni beskrev som ”utmanande”, ”svårt att nå”, ”gränslöst”.

Jag var inte gränslös.
Jag hade blivit fråntagen alla gränser. Alla ramar. Alla självklara saker som trygghet, ömhet, tillit.

Ni såg ett barn som sparkade bakut.
Ni såg inte varför.
Ni såg ilska – men inte rädslan bakom.
Ni såg lögner – men inte det barn som skyddade sina föräldrar in i döden.

Jag lärde mig snabbt att vara anpasslig när det krävdes. Tyst när det var farligt. Snäll när det behövdes.
Men ibland brast det. Då kallades jag ”omöjlig att ha kvar”.

Jag var inte omöjlig. Jag var ett barn.
Och jag bar mer än ett barn ska behöva bära.

Men jag överlevde.
Jag tog mig genom systemet, genom sammanbrott, genom ensamhet.
Och idag har jag gjort något av det jag tvingades lära mig:
jag lyssnar.
Jag ser.
Jag minns.

Jag bär fortfarande blåmärkena – inte alltid utanpå, men i minnet, i kroppen.
Och där finns också visdomen.
Om vad som krävs.
Om vad som brister.
Om vad som hade kunnat räcka.

När ni möter ett barn som vägrar samarbete, som ljuger, som testar gränser, som verkar oberörd – tänk på mig.
Vi är inte trasiga. Vi är tränade att överleva.
Men vi behöver mer än utredningar och placeringar.
Vi behöver bli sedda. På riktigt.

Vi vilda barn bär visdom i våra blåmärken.
Frågan är: är ni villiga att lyssna på den?

Posted in

Lämna en kommentar