Jag var ett av dem.
Ett av de där barnen som satt längst bak i klassrummet med för stora jackor och för tyst röst. Eller för högljudd, för arg, för allt. Det berodde på dagen. På natten innan. På vad som väntade hemma.
De kallade oss bråkiga, omöjliga, svåra att nå. Men vi försökte inte förstöra – vi försökte bara inte gå sönder.
Jag lärde mig tidigt att läsa av ansikten, steg, dörrar som öppnades lite för snabbt. Jag lärde mig ljuga för att skydda. Hålla andan för att inte gråta. Skratta när jag ville skrika. Jag blev expert på att dölja.
Ingen såg visdomen i det.
Ingen såg att jag redan bar mer än många vuxna.
Att jag visste allt om tystnadens språk, om svekets lukt, om ensamheten som viskar: ”Det är dig det är fel på.”
Men jag vet bättre nu.
Det var inte mitt fel.
Och det var aldrig oss det var fel på.
Det var systemet som svek.
De vuxna som inte såg.
Tystnaden som gjorde oss osynliga.
Men jag blev inte kvar där.
Jag reste mig.
Av mina blåmärken byggde jag broar.
Av min vrede formade jag mod.
Av min tystnad växte en röst – min egen.
Jag är ett av de där vilda barnen.
Och i mina ärr finns erfarenhet.
I min historia finns sanning.
Och i min röst – finns plats för fler.
För varje gång jag berättar, öppnas något.
För någon som fortfarande är liten och rädd.
För någon som fortfarande inte blivit trodd.
För någon som fortfarande biter ihop.
Vi bar visdomen i blåmärkena.
Nu bär vi hoppet vidare.
Lämna en kommentar