Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Bakom varje ryggsäck finns en historia du inte ser.

Snart fylls vägarna med barn i ryggsäckar. Butikerna skyltar med block, pennor och färgglada pärmar. Många pratar om skolstarten som något härligt – en ny chans, nya möjligheter, nya vänner.

Men inte alla barn känner så.

Ett barn ligger vaken kvällen innan. Kudden är blöt av svett och oro. Det är inte matteboken eller proven som skrämmer mest, utan korridoren. Skosulorna mot linoleumgolvet, skrattet bakom ryggen som alltid betyder samma sak: ”Du är fel.”
I magen vrids en knut som inte släpper. Hen funderar på om det går att bli osynlig. Om man kan hålla andan tillräckligt länge för att ingen ska lägga märke till en.

Ett annat barn står framför garderoben på morgonen. Drar i en tröja som blivit för kort i armarna, fötterna kläms i skor som inte bytts ut på flera år. Kläderna berättar historier som barnet själv inte vill säga högt: om ekonomin hemma, om att det inte finns något nytt att köpa, om en mamma eller pappa som redan bär för mycket.
Barnet vet att någon kommer se. Någon kommer skratta. Och det är blicken, viskningarna, de dolda orden som gör mest ont – inte trasiga sömmar.

Och så finns barnet som faktiskt längtar till skolan. Inte för att plugga, inte för att träffa kompisar, utan för att slippa hemmet några timmar. Hemma väntar bråk, skrik, spritflaskor på bordet. Ibland händer det värre saker, saker man inte ens kan sätta ord på. I klassrummet blir man fri för en stund, men rädslan följer med i kroppen, som en skugga. Och redan när skoldagen börjar tänker man: ”Snart måste jag tillbaka.”

Tre barn. Tre olika verkligheter. Alla på väg till samma skolstart.

Vi pratar ofta om pepp, nya böcker och vägen till kunskap. Men vi måste också våga prata om barnens ångest, om ensamheten, om känslan av att inte höra hemma någonstans.

För alla barn förtjänar att känna att de har en plats.
Alla barn förtjänar att gå till skolan med hopp i hjärtat, inte sten i magen.
Alla barn förtjänar att längta.

Posted in

Lämna en kommentar