Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Rubriker i tidningen – verklighet i ett barns hjärta

Det gör ont i magen när jag läser om nyheten i DN.
En skolanställd i Skåne är häktad, misstänkt för att ha utnyttjat barn på nätet. Det är ord som står i en tidning, men för mig är det mer än rubriker. Det är barn. Riktiga barn, som kanske just nu kämpar med skuld, skam och rädsla.

Jag tänker ofta på tilliten. Hur ska ett barn kunna tro på vuxna, när de som borde skydda ibland är de som sviker allra mest? När klassrummet – den plats som borde vara trygg – plötsligt inte är det?

Jag har sett vad svek gör med barn. När vuxna bryter löften. När de blundar. När de inte står kvar. Tilliten brister, och den bristen tar år, ibland ett helt liv, att bygga upp igen.

Vi får aldrig glömma att varje gång en vuxen sviker, så är det inte bara en situation som går sönder. Det är en hel värld, i ett barns hjärta.
Och barn bär det. De bär och bär tills det inte går mer.

Därför måste vi prata om det här. Vi måste våga se. Vi måste våga lyssna. Och vi måste vara de vuxna som står kvar när andra går. För inget barn ska behöva bära en vuxens mörker på sina axlar.

Jag skriver om det här inte för att peka på just den här händelsen, utan för att påminna oss alla:
Varje barn vi möter behöver veta att det finns vuxna som aldrig sviker

Stiftelsen Säkra Varje Unge arbetar aktivt, förebyggande och uthålligt för att stoppa sexualbrott mot barn. Genom utbildning, information och påverkansarbete gör de det som samhället så ofta misslyckas med: de sätter barnets rätt till trygghet och skydd i första rummet.

Det ger hopp. För även om nyheter som dessa gör ont att läsa, får vi aldrig vända bort blicken. Vi måste se, agera och stå på barnens sida – alltid.

👉 Stöd Stiftelsen Säkra Varje Unge – dela, sprid kunskap och var med och gör skillnad: https://www.foretagtillsammans.se/

Posted in

Lämna en kommentar