För bara några år sedan berättade jag med stolthet att vi var ett familjehem. Jag bar det som en hemlig medalj i hjärtat – inte för min egen skull, utan för att jag visste att vi gjorde skillnad för barn som saknade trygghet. Jag ville att människor skulle förstå att det finns vuxna som kliver in när livet sviker.
Idag vågar jag inte längre. Det har blivit farligt att vara öppen. Jag har fått ta bort texter från min egen hemsida efter hat och hot. Ord som jag skrivit med värme och omsorg revs loss och förvandlades till något fult i andras ögon. Att beskrivas som en del av en mörk konspiration, som ”kidnapparnas medhjälpare”, är inte bara falskt – det är djupt sårande.
Jag vet varför jag öppnade mitt hem. Jag vet varför jag fortfarande orkar. Det handlar om barnen. Barn som redan bär på förluster, trasighet och ensamhet. Barn som behöver någon som håller fast vid dem, som inte sviker en gång till. Men när hatet riktas mot familjehem, är det i slutändan de barnen som förlorar mest.
Att behöva gömma något jag egentligen är stolt över, något som definierar hela mitt kall som människa, känns som ett svek – inte mot mig själv, utan mot de barn vars röster redan är för svaga för att höras. Jag vill säga högt och tydligt att vi finns. Men just nu gör det ont att vara synlig.
Och kanske är det det svåraste av allt: att det som en gång fyllde mig med stolthet nu fyller mig med rädsla
Lämna en kommentar