Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Kråkorna vid vägkanten

Bältet skär in mot halsen när bilen hoppar till över en spricka i vägen. Mina händer blir fuktiga mot ryggsäckens tyg, jag pressar den hårdare mot magen för att inte skaka.

Vid diket rör sig ett svart virrvarr av vingar. Kråkorna drar i en kropp, lyfter huvudet för att slita loss senor, bråkar med näbbarna. Ljudet når inte in i bilen men jag ser hur köttet tänjs ut och slits av.

Hans finger pekar ut genom rutan. Rösten är tung, nästan nöjd:
“Du och din familj är precis som dem. Bidragstagare. Ni lever på det andra kämpar för.”

Mina axlar drar sig uppåt, som för att göra mig mindre. Huden hettar, benen blir kalla. Jag stirrar på vägen rakt fram, blundar inte, andas bara ytligt för att hålla ihop.

Bilen rullar vidare men bilden av fåglarna stannar kvar. Vingarna som flaxar. Senorna som slits. Orden fastnar i kroppen och börjar leva sitt eget liv där inne.

Det var inte bara ett ögonblick. Det blev en spegel. Åren efter såg jag den överallt – i klassrummet när jag inte hade rätt pennskrin, på gymnastiken när skorna var för slitna, i ansiktena som log stelt när de fick veta var jag kom ifrån. Alltid den där känslan av att vara rutten under ytan, att alla andra kände lukten även när jag försökte hålla mig rak och ren.

Jag lärde mig att gå tyst, att inte ta plats, att vara duktig för att dölja det där som redan stämplats in i mig. Som om jag var en restprodukt, något som bara fick finnas så länge jag inte störde.

Nu är jag vuxen, men kråkorna finns kvar. Jag kan fortfarande se deras blanka ögon i mörka fönsterrutor, höra deras klor mot asfalten när jag försöker sova. Jag bär deras vingslag inuti mig – och hans röst, som aldrig riktigt försvann.

Posted in

Lämna en kommentar