Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Jag visste hela tiden att de skulle hämta mig

Den här veckan delar jag något jag burit länge – min berättelse om att bli placerad som barn. Det blir sju dagar, sju minnen. Detta är dag 1 av 7

Det står två vuxna i hallen. De hör inte hemma här. Deras jackor är hela, skorna för rena. De säger åt mig att packa en väska med nödvändiga saker.

”Kläder för väder. Hygien. Kanske ett gosedjur”….

Orden faller över mig men fastnar inte, det är svårt att förstå vad de betyder.

Mamma är inte här. Hon lämnade mig för några dagar sen. Luktade öl, parfym och stress. Handväskan gled hela tiden ner över axeln men jag hann se att hon hade sjalen med sig. Då är hon trygg. Då kommer allt gå bra.

På väggen intill ytterdörren har jag ritat blommor i rader. En för varje dag mamma varit borta. När hon kommer tillbaka stryker jag alltid över dem, för att kunna måla nya nästa gång hon försvinner.

Pappa vet jag inte var han är. Han kommer och går. Ibland med poliserna och skramlande armband, ibland utan.

Jag ser mig omkring. Hallmattan ligger snett. Under den vet jag att tusen små glasbitar glittrar. Ett ciggpaket sticker fram under gårdagens reklamblad. Det ser ganska roligt ut eftersom två gurkor grimaserar över en knippe lökar och över det står KONSUM. Jag kan inte riktig läsa men känner igen ordet.

En trasig stövel lutar mot väggen. Skaftet är sprucket sen mamma sparkade in grannens fönster. Glaset krossades, hennes hand blödde lite. Skaftet sprack men stöveln fick vara kvar som en trofé över det vi vann. Ingen kan låsa oss ute.

Kvistmärkena i golvet byter form. Ibland är de ögon som stirrar på mig, ibland ett djur som ligger på rygg. Handtaget till toaletten är slakt vissa dagar. Då ser det dött och farligt ut. Men nästa dag sitter det rakt igen. Jag undrar vem som lagar det. Kan det vara den som bor bakom stereon i hörnet – pappas gamla? Är det han eller hon som lagar handtaget när ingen annan är hemma?

”Du kanske har en nallebjörn som vill åka med?”

Jag svarar inte men det gör frysen som studsar till och börjar mullra.

Den brummar olika beroende på vem som pratar med den. Ibland är den så upprörd över något att jag måste stoppa in ett spelkort under. Då lugnar den sig lite. Men bara ruter dämpar ljudet helt . Hjärter fungerar sämst -två klöver kan gå men bara under väldigt korta stunder.

Jag går in på mitt rum. Sängen saknar madrass. Den har jag klippt sönder och lagt i skåpet. Jag sover hellre i den mörka garderoben med uppsikt över hall och kök än i ett kallt rum med alldeles för stora fönster. På golvet ligger en strumpa och inuti den en sked. Det skulle vara en häst men jag hittade inte något rep till manen så det fick vara.

På hyllan glor min docka med ögat snett. Intill den boken med vikta hörn och magisk text. Jag har lämnat ett meddelande till mamma – ett tecken hon ska förstå för att veta att hon behöver komma för att hämta mig.

Kanske har jag alltid vetat att jag kommer försvinna? Att någon varelse, likt dem som står här nu, ska ta mig från mitt hem. Men jag har förberett mig. Oss, mig och mamma.

Nu viskar de till varandra där ute i hallen. Jag hör deras tungor när de slickar framtänderna. De tror att jag inte hör, men jag hör precis vartenda ord.
”Nu tar vi henne, fort, innan mamman kommer tillbaka.”

Snabbt viker jag ner ytterligare en flik på en av sidorna. Vrider lite på boken så att ryggen hamnar två centimeter från revan i gardinen.

Jag plockar upp kläder. Puttar till plastbacken med leksaker. Mina händer är långsamma – drar ut på tiden.

Utanför dundrar en långtradare förbi. Strålkastarna blinkar fyra gånger. Jag vet vad det betyder: Det är dags nu.

Posted in

Lämna en kommentar