Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Min nya familj.

Dag 2 av 7 –

– Vissa människor ska inte ha ungar. Punkt.
– Nej, men de ynglar av sig som råttor.
– Och vi skattebetalare får stå för notan.
– Ja, och politikerna daltar.
– Det kallas visst välfärdssamhälle. Tragiskt rent utsagt.

Jag sitter bakom dem med väskan i knäet. Ena axelremmen har jag surrat fast i dörren. Ifall vi krockar kan jag inte riskera att förlora den. Bältet är stramt, hårt. En tråd har lossnat och sticker mot halsen.

– De borde ha satt stopp redan för länge sen.
– Jo, men då hade vi väl fått höra att vi kränkte någons rättigheter.

-De har inga rättigheter längre.

På insidan av dörren finns en gammal rista i tyget. Jag tror det är ett N eller M. Vad kan det betyda? M som i ´mamma kommer att hitta mig och göra livet jävligt surt för de där två där framme?

Jag skrattar.

Deras röster tystnar. Jag ser ett ögonpar i backspegeln. Mörkblåa med bleka ögonfransar. Gul gegga har smetats ut i vrårna.

-Sa du något?

-Var ska vi åka? Var är mamma?

Ögonparet försvinner och jag ser nacken knycka till.

Radion skruvas på.

En katt springer över vägen. Svansen rak som en pinne. Det betyder att jag måste hålla andan ända tills jag ser en vit bil.

Jag drar in luft och kniper med läpparna. Omgivningen pulserar – det sticker i kinderna.

-Ju mindre hon vet desto bättre.

-Det blir enklast så.

Staden försvinner utanför. Höghus byts mot villor, villor byts mot åkrar. Jag ser en skorsten som blir mindre och mindre tills den bara är en prick. Då svänger en vit bil ut från en gård och jag drar efter luft. Jag klarade det!

– Hon är för lugn.
– Mm. Fast de flesta fattar ju inte vad som händer. Inte i den här åldern.
– Tur är väl det.

Jag lägger handen över väskan. Den är lätt. Jag borde ha tagit med madrassen från garderoben, eller min blomvägg. Men jag hann inte. Bara några tröjor, strumpor och halva kortleken.

– Man kan undra varför de ens får skaffa barn.
– Jo, men samhället tillåter ju allt nu för tiden.
– Och vi får sopa upp efteråt.
– Samma visa, år efter år

Jag ser en flock fåglar resa sig från ett fält. De flyger i mönster. Först ett hjärta, sen något som liknar ett spjut. Nej inget spjut- det är en pil. En pil åt det hållet vi åker. Vad kan det betyda?

– Hon kommer vänja sig. Det går fortare än man tror.

Vägen blir smalare. Träden lutar. Jag räknar postlådorna. Tretton, fjorton, femton.

-Här är det.

Bilen guppar över en bro. Vattnet glittrar mellan springorna.

Ett trähus, rött med vita knutar tornar upp.

Ögonparet är tillbaka i spegeln. De gula geggan, den svarta irisen som krymper när den ser mig.

Jag sjunker ner för att slippa synas. Griper om väskan.

-Välkommen till din nya familj. Här ska du bo. Säg mamma och pappa till dem, så har vi det avklarat på en gång.

Posted in

Lämna en kommentar