Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Bastun.

Dag 3 av 7.

Gruset dammar upp och blir kvar i luften: en vägg mellan mig och därifrån jag kom. Ett avslut kanske, en början? Väskan bär jag fortfarande. Axeln känns naken där remmen skaver.

En man står i dörren. Ler. Ögonen glittrar som smält is i solen. Han böjer sig ner för att se mig. Jag nickar men säger inget. Hejet fastnar i halsen.

-Kom in och se dig om. Jag ska visa ditt rum.

Trappan knarrar när jag går upp. Jag räknar stegen, tre, fyra, fem nästan sex me det sjätte steget finns inte. Fast det borde det göra. Man kan inte avsluta en trapp med bara fem steg. Jag måste gå ner igen och börja räkna med marken. Ett, två, tre, fyra, fem och sex. Nu blev det rätt.

Jag trycker tummen mot väskans dragkedja, pressar den så hårt mot kroppen att det knäpper i ett av revbenen. Aldrig i livet att mannen får ta den. Jag går förbi hans utsträckta hand. Kliver över tröskeln och in det nya hemmet.

Golvet blänker.
Kuddarna på raka led.
Kylskåpet tiger.
Gardinerna i skenor.
Tre identiska blommor i identiska vaser.
Skorna i par på en hylla.
Klockan tickar.
Lamporna lyser.
Stolarna inskjutna.
Bordet rent.
Handdukar vikta.
Bestick i korgar.
Fönstren genomskinliga

Det pratar en kvinna från köket. Orden studsar mot väggarna. Jag förstår inte.

Mannen står kvar. Lutar sig mot dörrposten. Granskar mina tofflor, mina strumpbyxor med svart tejp över knäna. Det långa linnet. Väskan. Mitt ansikte, håret, väggbonaden ovanför. Nu stirrar han i taket med munnen halvt öppen.


– Vill du följa med ner i källaren och basta?

Jag flyttar handen från väskan till fickan. Där ligger två spelkort. Ett ruter och ett klöver. Jag måste bestämma vilket jag ska hålla fram.

Posted in

Lämna en kommentar