Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

Dörren är alltid låst. Jag har provat handtaget flera gånger. Det är trögt, kallt, ger efter litegrann men stannar sen. Nyckeln sitter i på andra sidan så jag kan inte titta genom nyckelhålet. Men jag har ett fönster: Den röda traktor startar i gryningen med ett svart rökmoln ovanför. Kaninerna skräms och kurar under sitt hö. Korna vippar med smala svanar och då och då ser jag en av katterna.

Vid matbordet sitter vi på bestämda platser. Besticken ligger redan på tallriken när jag blir utsläppt och leds ner. Stolarna dras ut och skjuts in med samma ljud varje gång. Grått kött, en potatis, äppelmos och två slevar gröna ärtor. Samma sak alla dagar.

Efteråt ska vi basta.

Jag räknar trappstegen baklänges, nitton, arton, sjutton, för att hålla balansen. Golvet i källaren är kallt under fötterna. Det luktar sten. Jord. Väggarna är mörka av gammalt vatten. Lampan hänger i ett hörn och blinkar ibland, ett gult öga som aldrig slocknar.

Jag gömmer ruter ess i armhålan – sätter mig längst ut på bänken. Träet bränner mot låren. Luften blir tjock, går inte att andas.

Det fräser när han häller vatten över det glödande aggregatet.

Mitt hjärta slår snabbt. Jag räknar dropparna som rinner från hans haka. Om jag kommer till tio utan att han ser på mig, måste jag fråga.

-När får jag flytta hem?

Posted in

Lämna en kommentar