Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

Dag 5 av 7

Jag följer deras munnar. Läpparna rör sig, tänder blänker. Orden hinner aldrig fram till mig. Bara ett brus, ett surr – som ljudet av motorvägen där hemma, i mitt riktiga hem. Tallriken tas bort. Kniven skrapar mot porslinet. Diskmaskinen fylls, startar, stannar med ett stånkande. Jag räknar rutorna i tapeten. Tre vågräta, fem lodräta. Räknar igen. Tre vågräta, nio lodräta.

Jag kan allt om nian, eftersom mamma, lärde mig det. Det finns ett trick  som gör att man kan räkna på knogarna. Nio gånger fyra är trettiosex. Nio gånger ett är nio, trots att man gärna vill svara ett. Nio gånger nio är tvättstuga, i alla fall för mig eftersom det var där mamma lärde mig det. Det var vinter den gången – när januari är som allra värst. Stora snökockor hängde över fönstren. Men frysen var varm – till och med varmare än spisen för den inte gick att få igång. Men vi såg att grannarna hade el och i tvättstugan lyste det.

-Det får bli camping i natt, sa hon och vi packade ihop oss i det varma torkrummet och det var då hon lärde mig nians gånger tabell.

Telefonen ringer. Rösterna vandrar iväg – som luften när någon steker pannkaka på för hög värme.

Dörren stängs. Jag sitter kvar.

Golvet knarrar ovanför. Skor går fram och tillbaka. Ett signal. Sen tystnad.

Jag lägger handen på väskan. Dragkedjan är kall när jag drar den åt sidan och tar ett kort: klöver nio.

En bildörr slår igen ute på gården. Jag hör korna kliva över ladugårdsspången med dova klampar.

Dörren öppnas.

– Packa ihop dina saker.

Posted in

Lämna en kommentar