Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Burkar, skuggor och Spader nio

Dag 6.

Jag bär väskan genom porten. Hemma. Fast ändå inte.

Lukterna har ändrats, ljuset är annorlunda. Den intorkade kattbajsen som legat utanför grannens dörr i flera veckor är borta och kvar finns bara en mörk skugga.

Mamma står där i dörren. Ögonen röda, kinderna blanka. Insjunkna. Hon ler, men det är skevt. Rösten hes när hon säger mitt namn. Jag känner kortleken i fickan, drar fingrarna över hörnen. Svarar inte. Slår ner blicken och trampar på stället.

Det är kallt i lägenheten. Mörkt .

-De jävlarna har stängt av elen igen. Är det inte det ena så är det det andra.

Jag hör burken när hon knäpper upp den. Känner kvalmig öl ånga när hon fortsätter:

– De tror att jag inte fattar. Att jag inte ser. Men jag vet att det är dem. Jag hörde dem i trapphuset i natt, deras steg… dem smyger, men jag vet.

Hon drar undan gardinen. Stirrar ut i eftermiddagsdiset.

– Ser du bilen där nere? Den har stått där i två dagar. De spanar. Jag har sett antennen rör sig. Säkert polisen, eller socialen. Samma skit allihop.

Hon slänger burken över mitt huvud. Jag hör den landa någonstans i hallen.

Det knäpper igen när en ny öppnas.

Ölmamma är ingen bra mamma. Tablettmamma är bättre. Hon skrattar såsigt åt det som visas på tv, somnar med cigaretten i munnen så att askan gör figurer på tröjan. Det kan bli blommor, prickar eller streck – små tecken jag kan följa tills hon vaknar igen

Hon drämmer näven i diskbänken. Burken välter och skummet forsar över kanten, rinner i vita strimmor ner mot golvet

– Satans unge, du går väl inte och tror att du är nån fin ängel, va?  Som passar bättre hos de där jävla Svenssons? Med deras jävla gardiner och putsade fönster. Tror du dem vill ha dig på riktigt? Tror du verkligen att dem skulle orka med dej om de inte fick betalt, va?

Hennes blick flackar. Hon går runt i rummet, fingrar på lådfronter, öppnar och stänger luckor.

-Jävla va fin man gott och blivit då. Var har du fått de där skorna ifrån?

Hon kliver snabbt över köksgolvet, rycker av mig ena gymnastikskon och kastar den åt samma håll som ölburken.

-Vad var det för fel på dina tofflor? Ta av dig, du ser fan inte klok ut!

Jag kränger av mig väskan sparkar av skon. Hänger jacka över elementet och känner i fickan. Trycker in pekfingret mellan spelkorten. Känner ytan, sval och trygg. Kryper in i utrymmet under klädkrokarna.

Mamma går fram och tillbaka. Blinkar med ögonen, rycker med huvudet. Armarna är stressade. Håret upp och ned. Hon måste druckit några dagar redan: fyra eller fem. Det betyder att imorgon kommer hon antingen sticka igen och jag får börja rita blommor – eller så somnar hon.

Jag hoppas hon somnar. Då får jag vaka, pyssla om och vara henne nära.

Jag drar ett kort.

Spader nio.

Posted in

Lämna en kommentar