Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Från bälte och betong till frihet och hopp

Idag firar jag 21 år nykter och drogfri.
Men det är inte för evigt – det är just nu. En dag i taget. Om imorgon vet jag ingenting.

När jag slutade trodde jag först att det bara var en paus. Att den där varma känslan från droger och alkohol en dag skulle komma tillbaka till mig. Men i ärlighetens namn var den borta sedan länge. Det som fanns kvar var tvång, skuld och en ständig jakt efter nästa rus: Ett måste för att överleva dagen.

Jag har rumlat på hallgolv, i trappuppgångar, i vardagsrum med främlingar jag inte vet vem de är. Irrat runt i städer jag inte minns hur jag kommit till. Jag har blivit väckt av polisen i fylleceller, utslängd i 22 minusgrader utan någonstans att ta vägen.

Jag har skrikit fastspänd i bälte på psyket – stirrat rakt in i sköterskors ögon med slangar i halsen och pipande maskiner runt mig. Lysrör som skar i näthinnan, ett sterilvitt rum där tiden stod stilla. Jag har överdoserat i förråd, på parkbänkar, under trappor och vaknat med blåmärken jag inte vet varifrån de kom. Med minnen jag önskar aldrig hade funnits – och luckor jag aldrig kan fylla.

Det var där drogerna tog mig. Dag för dag, timme för timme.
Och ändå trodde jag att jag behövde dem.

Sanningen är brutal: är du beroende finns inga gråzoner.
Antingen väljer du drogen – och den tar dig hela vägen ner i jorden. Den sliter ifrån dig människor, kärlek, drömmar och till slut livet.
Eller så vänder du den ryggen – och du får en chans att leva.

Till alla bröder och systrar som fortfarande kämpar: jag vet att mörkret känns oändligt. Jag vet hur det är att vilja ge upp, att känna att det inte finns någon mening. Men lyssna: ljuset i tunneln finns. Tunneln tar slut. Och på andra sidan väntar något du inte kan föreställa dig idag.

Det är ingen lätt resa. Den kräver att du möter skammen och skulden, ärren och såren. Den kräver att du orkar gå igenom smärtan du försökt döva i åratal. Men det går. Steg för steg. En dag i taget.

Och när du tror att du inte orkar mer – orka en dag till. En timme till. Ett andetag till.
För varje gång du reser dig öppnar sig möjligheten till något nytt. Till att återerövra ditt liv.

Jag vet det.
För jag har gjort det.
Jag står här idag – 21 år senare – och jag lever.
Inte perfekt. Inte utan kamp. Men jag lever.
Och om jag kan, kan du.

Just nu.

Posted in

Lämna en kommentar