Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Hur vet jag om jag bearbetar eller bara ältar

När tankarna snurrar – om skillnaden mellan att älta och att bearbeta

Vi tänker mycket, särskilt när något har gjort ont. Ibland går vi tillbaka till en händelse gång på gång, försöker förstå, reda ut, få grepp om det som hände. Det är mänskligt. Vi gör det för att vi bryr oss. För att något skavde, gjorde oss ledsna eller lämnade frågor efter sig.

Men det är skillnad på att tänka för att läka – och att fastna i tankarna.

Att bearbeta betyder att vi långsamt går igenom det som hänt för att förstå, acceptera och kunna släppa taget när vi är redo. Det kan ta tid. Det får ta tid. Bearbetning gör ofta ont, men det finns rörelse i det. Någonting lägger sig till rätta, steg för steg.

Att älta är mer som att gå i cirklar. Samma meningar, samma scener, om och om igen. Inga nya svar. Inget som förändras. Det är lätt att fastna där – särskilt när vi försöker förstå något vi egentligen inte kan påverka längre.

Här är några exempel på skillnaden:

Du har grälat med en vän.

Bearbetning: Du tänker på vad som hände, vad du kände, vad som triggade er båda. Du kanske skriver ner det. Pratar med någon. Du ser din egen del och börjar förstå vad du behöver framåt – oavsett om ni hörs igen eller inte.

Ältande: Du spelar upp bråket om och om igen i huvudet. Du tänker på vad du borde ha sagt. Vad hen egentligen menade. Du vill gå vidare men kommer tillbaka till samma plats varje gång.

Eller:

Du blev inte kallad till en andra intervju.

Bearbetning: Du blir besviken, funderar på vad som inte klickade, tänker igenom vad du tar med dig till nästa gång. Efter ett tag söker du ett nytt jobb.

Ältande: Du läser annonsen igen. Du undrar om du sa något fel. Du tänker att du aldrig kommer få något jobb. Du ligger vaken och går igenom samtalet minut för minut.

Båda sätten är vanliga. Ingen är “fel”. Det är lätt att tro att vi bearbetar när vi ältar – men skillnaden känns ofta i kroppen. Ältandet lämnar oss ofta mer trötta, mer osäkra. Bearbetning kan vara tungt, men det finns en liten rörelse framåt. En lättnad, ibland. En ny tanke.

Om du märker att du går i cirklar, så betyder det inte att du gör något dåligt. Det betyder bara att något kanske behöver ett nytt sätt att få komma fram. Inte tänkas ihjäl – utan kännas igenom, hållas en stund, för att sedan få vila.

Det kan vara i samtal, i vila, i skrivande, i rörelse. I närvaro med någon som lyssnar utan att lösa. Du måste inte ha svar. Du måste inte vara “klar”. Ibland räcker det att någon annan sitter bredvid medan tankarna får landa.

Bearbetning tar tid, men du behöver inte ta den tiden ensam.

Posted in

Lämna en kommentar