Den senaste månaden har jag arbetat intensivt med redigeringen av mitt manus. Det har varit en process som slitit och förlöst på samma gång. Jag har suttit sena kvällar med texten uppslagen framför mig, försökt lyssna in rytmen, låta språket bli naket utan att förlora sin styrka. Vissa sidor har fått falla bort, andra har växt fram ur något jag trodde redan var färdigt.
Att redigera för mig är inte bara en teknisk process — det är ett sätt att vända sig inåt igen. Att möta de människor och minnen som berättelsen bär. Ibland har jag fått stanna upp, andas, stänga datorn och gå ut. Texten har krävt mer än tålamod; den har krävt närvaro, mod och en sorts acceptans inför det som inte går att skriva om.
Nu är manuset färdigt och skickat till förlag för granskning. Orden ligger där, frikopplade från mig, och jag känner både lättnad och oro. Lättnad över att det äntligen är gjort — att berättelsen fått sin form. Oro över att släppa taget. För det finns något djupt utlämnande i att låta andra läsa det man burit i tysthet så länge.
Jag känner mig naken, men också stolt.
Den här boken har vuxit ur år av tystnad, vrede och längtan efter att förstå. Den handlar om barns utsatthet, om tystnadens makt och om hur man försöker bygga ett liv av spillrorna. Den handlar om svek, men också om överlevnad.
Skrivandet har inte varit en väg ut, utan en väg igenom.
Det har lärt mig att det som gör ont inte måste döljas — det kan omvandlas. Till språk. Till mening. Till något som andra kan känna igen sig i.
Här är ett par meningar ur boken:
Hon hörde vinden dra genom huset. Det gnisslade svagt i väggarna. En doft av kall jord och tyg svepte fram när något i henne gav efter. ..
Nu får texten lämna mig. Jag vet inte vart den tar vägen, men den är skriven med allt jag hade.
Näktergöken 
Lämna en kommentar