Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

Det blir mörkt tidigare nu. Inte bara ute, utan också inuti.
Det finns något i övergången mellan ljus och skugga som alltid tynger mig- kanske minns kroppen alla andra höstar? Kanske handlar det inte om kylan eller regnet, utan om stillheten som kommer när världen plötsligt tystnar. När allt saktar ner, men tankarna fortsätter med samma fart.

Jag försöker hålla fast vid rutinerna — tända ljus på köksbordet, hälla upp kaffe, lyssna på det där knäppandet i elementen när värmen vaknar. Små saker som egentligen inte förändrar något, men som håller ihop dagen. Ett tunt snöre genom mörkret.

Utanför ligger löven i drivor, mättade av regn. Doften av jord stiger från marken- jag tänker jag att det finns något tröstande i förfallet- att det som ruttnar blir till något nytt. Det är bara svårt att minnas när man står mitt i det — när träden står nakna och himlen känns för låg.

Ibland hittar jag ändå ljus. Inte det stora, självlysande hoppet, utan de där små glimtarna. Ett skratt över telefon. Ett varmt ansikte på bussen. En kopp te som faktiskt smakar gott. En promenad när luften är så klar att man nästan blir ren inombords.
De är lätta att missa de där stunderna, men jag försöker se dem.

Hösten bär sitt mörker nära, men den bär också en sorts vila. En tillåtelse att sakta ner, släppa taget, vila i det som är och kanske handlar ljuset inte om solen alls, utan om allt det lilla vi orkar hålla kvar när dagarna blir korta.

Vad ser du för ljus idag?

Posted in

Lämna en kommentar