Näktergöken

Det finns nyheter som får mig att tappa andan.
Som att stora företag säljer sexdockor utformade som barn – små kroppar i plast, 80 centimeter långa, med nalle i handen.
Och människor köper dem.
Det är inte fiktion. Det är inte mörkwebben. Det är varukorg och frakt, klick och betalning.

Samtidigt diskuterar regeringar nu möjligheten att ”låta AI skapa barnpornografiskt material” – för att locka groomare, säger de. För att skydda barn. Men allt i mig skriker: det är inte skydd – det är förskjutning.
Varje gång vi skapar något som ser ut som ett barn för att tillfredsställa vuxnas begär, flyttar vi gränsen för vad som är möjligt, tänkbart, acceptabelt.

Tillverkarna säger att det bara är fantasi.
Köparna säger att ingen skadas.
Men varje sådant föremål, varje bild, varje AI-skapad kropp utan själ, föds ur en verklig kultur där barn reduceras till konsumtion och kontroll.
Det säger något om mänskligheten – och det är inte vackert.

Jag har sett vad övergrepp gör.
Jag växte själv upp med sexuella övergrepp och vet vilka spår de lämnar efter sig – hur kroppen minns när orden tystnar, hur skammen flyttar in i varje andetag.
Det tar år att förstå att skulden aldrig var ens egen. (Och ännu längre tid att våga leva utan den.)

I dag lever jag på den andra sidan – som familjehemsmamma.
Jag möter barn som bär samma tystnad jag en gång bar.
De som fått lära sig att trygghet är något man förtjänar, inte något man har rätt till.
De som fortfarande väntar på att någon ska säga: Det du upplevde var fel – men inte ditt.

Vi pratar ofta om trygghet, men trygghet börjar inte med fler system – den börjar med mod.
Med att någon vågar se, vågar säga ifrån när världen börjar förlora sin kompass.
För varje gång vi accepterar något som luktar övergrepp, men kallar det teknik, konst eller terapi – då är vi med och suddar ut gränsen.

Jag tror på något annat.
Jag tror på ansvar. På vrede som drivkraft. På kärlek som inte är sentimental utan skyddande.
Jag tror att vi måste tala om detta – nu, högt, tydligt och utan ursäkter, för när världen börjar skapa dockor som ser ut som barn, och kallar det en produkt, då är det vi vuxna som är trasiga.

Allt jag gör – i mina böcker, mina föreläsningar, mina möten med människor och mig själv – handlar om just det: att se, att stå kvar, att vägra tystnaden.
För barnens skull.
För våra egna hjärtans skull.
För att mänskligheten inte får förlora sitt ansikte helt.

Söndagskramar / Näktergöken – från placerat barn till familjehemsmamma