Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Kategori: Uncategorized

  • Spader nio. Igen

    Jag räknar åtta nya blommor på tapeten. Lägenheten är mörk. Inga lampor funkar, kylskåpet luktar surt. Frysen gråter, jag ser tårar under trots att jag lagt dit tre ruter. Jag lägger örat mot dörren, lyssnar efter steg i trapphuset. Jag ser ner på fötterna. Röda halvcirklar på stortårna och skav efter de lite för små…

  • Burkar, skuggor och Spader nio

    Dag 6. Jag bär väskan genom porten. Hemma. Fast ändå inte. Lukterna har ändrats, ljuset är annorlunda. Den intorkade kattbajsen som legat utanför grannens dörr i flera veckor är borta och kvar finns bara en mörk skugga. Mamma står där i dörren. Ögonen röda, kinderna blanka. Insjunkna. Hon ler, men det är skevt. Rösten hes…

  • Packa dina saker

    Dag 5 av 7 Jag följer deras munnar. Läpparna rör sig, tänder blänker. Orden hinner aldrig fram till mig. Bara ett brus, ett surr – som ljudet av motorvägen där hemma, i mitt riktiga hem. Tallriken tas bort. Kniven skrapar mot porslinet. Diskmaskinen fylls, startar, stannar med ett stånkande. Jag räknar rutorna i tapeten. Tre…

  • Ruter Ess betyder tur

    Dörren är alltid låst. Jag har provat handtaget flera gånger. Det är trögt, kallt, ger efter litegrann men stannar sen. Nyckeln sitter i på andra sidan så jag kan inte titta genom nyckelhålet. Men jag har ett fönster: Den röda traktor startar i gryningen med ett svart rökmoln ovanför. Kaninerna skräms och kurar under sitt…

  • Bastun.

    Dag 3 av 7. Gruset dammar upp och blir kvar i luften: en vägg mellan mig och därifrån jag kom. Ett avslut kanske, en början? Väskan bär jag fortfarande. Axeln känns naken där remmen skaver. En man står i dörren. Ler. Ögonen glittrar som smält is i solen. Han böjer sig ner för att se…

  • Min nya familj.

    Dag 2 av 7 – – Vissa människor ska inte ha ungar. Punkt.– Nej, men de ynglar av sig som råttor.– Och vi skattebetalare får stå för notan.– Ja, och politikerna daltar.– Det kallas visst välfärdssamhälle. Tragiskt rent utsagt. Jag sitter bakom dem med väskan i knäet. Ena axelremmen har jag surrat fast i dörren.…

  • Jag visste hela tiden att de skulle hämta mig

    Den här veckan delar jag något jag burit länge – min berättelse om att bli placerad som barn. Det blir sju dagar, sju minnen. Detta är dag 1 av 7 Det står två vuxna i hallen. De hör inte hemma här. Deras jackor är hela, skorna för rena. De säger åt mig att packa en…

  • Att skära sig fri – Om kampen för upprättelse

    Dokumentären Att skära sig fri – Ett kort porträtt. Att skära sig friEn dokumentär av Setareh Lundgren (2014) I Att skära sig fri öppnar jag upp min barndom fylld av fosterhemsplaceringar, svek och tystnader – men också berättelsen om hur ilskan blev till konst, och hur sår kan formas till styrka. Med hjälp av privata…

  • Varför jag berättar min historia

    Igår föreläste jag om min resa – om att växa upp i samhällsvården, om att vara det där barnet som inte passade in, som bar på tystnad, ilska och längtan. Det är aldrig enkelt att berätta, men varje gång påminns jag om varför jag fortsätter. För efteråt händer det något. Människor kommer fram, eller skriver…

  • Kråkorna vid vägkanten

    Bältet skär in mot halsen när bilen hoppar till över en spricka i vägen. Mina händer blir fuktiga mot ryggsäckens tyg, jag pressar den hårdare mot magen för att inte skaka. Vid diket rör sig ett svart virrvarr av vingar. Kråkorna drar i en kropp, lyfter huvudet för att slita loss senor, bråkar med näbbarna.…