Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Kategori: Uncategorized

  • Boka mig som föreläsare – för dig som vill förstå bortom statistiken

    Jag heter Sofia Rapp Sundström, och jag föreläser om något som sällan ryms i rapporter:hur det känns att vara ett barn som inte passade in –som bars mellan hem, som lärde sig överleva i tystnad,och som till slut valde att höja rösten. Jag föreläser om systembarnens verklighet.Om trauman som formats i barndomen,men också om vägen…

  • De vilda barnen bär visdom i blåmärkena.

    Jag var ett av dem.Ett av de där barnen som satt längst bak i klassrummet med för stora jackor och för tyst röst. Eller för högljudd, för arg, för allt. Det berodde på dagen. På natten innan. På vad som väntade hemma. De kallade oss bråkiga, omöjliga, svåra att nå. Men vi försökte inte förstöra…

  • De vilda barnen bär visdom i blåmärkena

    – ett öppet brev till socialtjänsten Jag var ett av dem.Ett av de där barnen som hamnade mellan pärmarna, mellan paragraferna, mellan placeringarna.Ett av barnen ni beskrev som ”utmanande”, ”svårt att nå”, ”gränslöst”. Jag var inte gränslös.Jag hade blivit fråntagen alla gränser. Alla ramar. Alla självklara saker som trygghet, ömhet, tillit. Ni såg ett barn…

  • Jag var inte farlig – jag var rädd.

    Jag vet vad jag gjorde.Jag slog sönder rummet.Rev ner hyllorna, sparkade i väggarna tills knogarna blödde.Jag skrek så högt att rösten sprack,kastade allt jag kom åt,för att se om nåt –nån –skulle hålla fast mig ändå. Men ni bara stod där.Stela.Tysta.Och sen sa ni det.Att det inte gick längre.Att ni inte kunde ha mig kvar.…

  • För att inget barn ska behöva känna sig övergivet

    Bakom varje ”jobbigt” barn finns en historia.Ibland börjar den med föräldrar som älskar men inte orkar.Ibland med vuxna som inte såg i tid.Ibland med ett samhälle som sa ”vi ska hjälpa”… men kom för sent. Många barn hade kunnat stanna kvar hemma om familjen fått rätt stöd tidigt. Om någon hade avlastat, lyssnat och funnits…

  • När vuxenvärlden inte håller – men barnet får ta smällen

    Det kallas ”svårplacerat”.Det kallas ”kaotiskt beteende”.Det kallas ”destruktiv anknytning”, ”bristande impulskontroll”, ”aggressivt”. Men vad vi egentligen ser är ofta ett barn vars vuxenvärld har fallit sönder. Ett barn som försöker orientera sig i ett system där kartan ritats utan deras medverkan. Ett barn som bär spår – inte bara från sitt ursprung, utan också från…

  • Att vinna ett barns tillit kräver mer än ord

    Det finns en särskild sorts tystnad som bara barn bär. Den uppstår när de blivit svikna av vuxna – inte bara en gång, utan gång på gång. När deras ord inte tas på allvar, när deras känslor ignoreras, när trygghet utlovas men aldrig kommer. Jag möter den där tystnaden ofta. Jag känner igen den, för…

  • Det finns inga ”lätta placeringar” – bara barn med osynliga bördor

    Det talas tyst om pengar i familjehemsvärlden. Vi ska vara kärleksfulla, engagerade, tåliga – och det är vi. Men samtidigt kämpar många familjehem med att få ersättning som ens täcker vardagen. Och i kommun efter kommun hör vi samma sak:”Det här barnet är en lätt placering.””Ni behöver inte så högt arvode – barnet är inte…

  •  Att matcha ett barn rätt – inte chansa

    I dag blev vi tillfrågade om att ta emot ett barn. Socialtjänsten beskrev det som att barnet skulle ”passa bra” hos oss. Vi ställde de vanliga frågorna: Vad vet ni om barnets historia? Vad bär barnet med sig? Vad har det varit med om? Hur ser nätverket ut? Och det var då det blev tyst…

  • Till dig som är mitt i det

    Och till dig som fortfarande är där – i kaoset, i sorgen, i känslan av att ingen riktigt ser dig: Du är inte fel.Du är inte trasig.Du är ett barn som bär för mycket, för tidigt. Det betyder inte att du är förlorad. Jag vet att du kanske inte litar på vuxna. Kanske inte ens…