Näktergöken

Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn. Jag är Författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem Jag skriver om överlevnad, tystnad och mod. Jag föreläser om barn i samhällsvård, om svek och om att skapa verklig trygghet. Som KBT-terapeut och familjehem arbetar jag varje dag för att ge röst åt det som annars förblir osagt. Här delar jag berättelser, insikter och vägar mot läkning.

recent posts

about

Jag heter inte näktergöken. Men det är så jag skriver det. Jag är författare, föreläsare, KBT-terapeut och familjehem. Min väg började i tystnad – som ett barn placerat i samhällets vård – och ledde till en livslång strävan efter att förstå, läka och förändra. Jag skriver om de berättelser som sällan hörs: om svek som lämnar osynliga ärr, om skuld som läggs i små händer, om överlevnad och styrka i det sköra. Mitt författarskap är djupt rotat i egna erfarenheter, men sträcker sig också bortom det personliga – till att ge röst åt många. Som föreläsare delar jag insikter från både min egen uppväxt och mitt arbete inom psykoterapi och familjehemsvård. Jag talar om hur vi kan skapa verklig trygghet för barn och unga, om vad som händer när vuxenvärlden sviker – och om hur vi kan bygga tillit igen. Min bakgrund som KBT-terapeut ger mig verktyg att inte bara berätta historier, utan också visa vägar till läkning. Och som familjehem vet jag vad trygghet måste innebära i praktiken – inte bara i ord. Varför jag delar detta: För att det finns barn som ingen lyssnar på. Barn som lär sig tidigt att inte ta plats, att inte gråta högt, att inte drömma för mycket. Barn som blir flyttade runt, kallade ”utmanande” i rapporter, men aldrig sedda som hela människor. Jag delar dessa ord för att de bär något verkligt. Smärta som inte syns utanpå. Tomhet som blir vardag. Självhat som växer i tysthet när ingen annan orkar älska. Det här är inte bara texter. Det här är spår av liv som formats i skugga. Och det händer fortfarande. Varje dag. Jag skriver för att tystnaden aldrig ska få vara det sista som sägs om ett barn.

Kategori: Uncategorized

  • Min röst ska inte längre viskas – nu får den plats på riktigt

    Jag är både stolt och rörd över att få skriva som krönikör för Socionomen – Sveriges största branschtidning för socionomer och socialt arbete. En tidning som i över 60 år burit fram röster om människosyn, samhällsansvar och vad det innebär att stå både bredvid och mitt i ett system. Jag skriver från insidan. Från min…

  • När det inre trycket blir för stort

    Det börjar en kväll när allt är tyst.Huset sover, men hon ligger vaken med hjärtat i halsen.Hon har varit perfekt hela veckan. Gjort allt rätt. Fått en klapp på axeln.Men ingen såg hur ont det gjorde. Hon går till badrummet. Tänder inte lampan.Letar med handen i lådan tills hon hittar det vassa locket från en…

  • Tystas vinner

    Jag lärde mig att vara lätt. Inte högljudd, inte krånglig.Jag åt upp maten fast det gjorde ont i magen. Log när jag blev ignorerad.Torkade upp efter andras ilska och sa tack efteråt.Jag blev det barn de kunde visa upp. Det tysta, det duktiga. För om jag bara gör allt rätt, kanske de låter mig stanna.Om…

  • Den där stenen.

    Det börjar inte med hat. Det börjar med tystnad.Med att ingen håller om. Ingen säger: du är okej.Det börjar med att sitta på en stol man inte valt, i ett rum man inte hör till.Och vänta på något man inte vet vad det är. När ingen ser dig, lär du dig att se på dig…

  • Angående den nya socialtjänstlagen som träder i kraft 1 juli 2025:

    Lagen säger att barnets bästa ska vara vägledande. Att barn ska få komma till tals. Att stödet ska vara förebyggande, tillgängligt och bygga på kunskap och erfarenhet. Jag applåderar allt det. Men jag vet också hur det känns när ingen lyssnar – för jag har varit där. Jag växte upp som familjehemsbarn. Idag är jag…

  • Där flickan tystnade

    De hittade henne i garderoben, längst in bakom vinterjackor som inte var hennes. Hon satt hopkrupen, med armarna runt benen, pannan mot knäna. Hon sa inget. Rörde sig inte. Där hade hon suttit länge. Väntat på någon som aldrig kom. Räknat andetag tills tiden blev suddig. En teckning låg i hennes knä. Ett barn utan…

  • Det skal som blir kvar

    Hon pratade inte längre. Orden låg kvar i halsen som stenar. Ingen frågade varför hon var tyst. De sa att det var bra. Ett tyst barn är ett bra barn. Men inuti rasade det. Tårarna kom inte ut, de vände och rann neråt, långt in, till en plats där ingen nådde henne. På nätterna låg…

  • Jag försvann lite i taget

    De luktade sprit och rök, men jag älskade dem ändå. När de skrattade var det högt och varmt, som eld i ett kallt rum. Jag låg vaken på nätterna och lyssnade efter dörrar som slog, glas som föll, röster som steg. Ibland somnade jag i hallen, med jackan som kudde, bara för att vara nära…

  • Elva år och redan förlorad

    Jag var elva när jag tog mitt första bloss bakom förrådet.Det var inte min cigarett, förstås. Inte ens mitt beslut. Det var någon annans förslag, någon annans skämt.Men röken brände i halsen och världen blev tyst för en sekund. Det var nog. I fosterhemmet sa de att jag var känslig. Som om det var något…

  • Sår som aldrig läker

    Jag var åtta när de sa att jag skulle få det bättre.Ett nytt hem, någonstans tryggt. Det var så de uttryckte det. Tryggt. Jag minns ordet som något främmande, som att de försökte packa in verkligheten i bomull så ingen skulle märka hur hårt den egentligen slog. Fosterhemmet låg vid en grusväg utanför stan, ett…