Näktergöken

Inledning: Jag förstod aldrig varför

Jag var ett av de där barnen som placerades. Det fanns vuxna överallt – handläggare, familjehem, kanske en psykolog – men ingen som förklarade varför jag inte kunde bo kvar hemma. Jag hörde saker i förbifarten, men inget sades till mig. Det fanns inga ord anpassade till mitt språk, ingen som satte sig ner och sa: “Det här handlar inte om att du gjort något fel.”

Det var ett glapp – mellan vuxenvärldens samtal och barnets verklighet. Och det glappet har jag burit med mig.

Idag, som familjehemsförälder, möter jag samma glapp – men från andra hållet. Barn placeras hos oss utan att vi vet varför. Det kan vara formellt sekretesskyddat, men i praktiken skapar det osäkerhet, misstolkningar, och ibland direkt skada. Hur ska vi kunna förstå och hjälpa ett barn utan att känna till deras historia? Hur ska vi kunna vara trygga vuxna när vi inte ens vet vad de varit med om?

Och de biologiska föräldrarna då? Många jag mött har sagt samma sak: ”Vi vet inte varför vårt barn togs.” De famlar i ett tomrum av vaga formuleringar. De vet inte vad som krävs för att få tillbaka sitt barn. Det finns ingen konkret vägkarta – bara en känsla av maktlöshet.

Den här lilla handboken bygger på det jag själv saknade – som barn, som vuxen, som människa i ett system som borde vara byggt för barnets bästa. Jag skriver den för att jag vet att det går att göra bättre. Och jag hoppas att du som arbetar i socialtjänsten vill läsa med öppet hjärta – inte för att du gör fel, utan för att vi tillsammans kan göra mer rätt.

BLOCK 1: BARNET – den som hamnar mitt i systemet

Ingen berättade varför

Det är svårt att förklara känslan av att tystnaden är högre än orden. Att bli flyttad från sitt hem utan att få en förklaring som går att förstå – det gör något med ett barn. Det skapar skuld, rädsla och en förlamande känsla av att det kanske var jag som var problemet. Jag vet det, för jag har varit där.

Och jag ser det nu – i ögonen på de barn som kliver in i våra liv som familjehem. De bär på en oro som inte bara handlar om det som varit, utan om det som fortfarande är dolt. Vi frågar, försiktigt: “Vet du varför du bor här?” Och ofta rycker de på axlarna. Eller så säger de något de tror att vi vill höra. För ingen har sagt det till dem – på riktigt.

 Att lyssna på barn kräver mer än ett samtalsunderlag

Att skapa en trygg relation tar tid. Och det krävs upprepning, närvaro och ärlighet. Vi måste våga säga:

“Du har rätt att veta varför du inte kan bo hemma just nu. Det handlar inte om att du är fel – utan om att de vuxna omkring dig inte klarat att ge dig det du behöver.”

Men vi måste också våga prata med de barn som placerats på grund av eget beteende. Det kan handla om kriminalitet, självskadebeteende, missbruk eller aggressivitet. Dessa barn får ofta höra att de är “svåra” eller “problembarn” – men sällan får de höra:

“Vi vet att du inte föddes med ilska. “Vi vet att du försökt hantera något som varit för svårt att bära ensam. Och nu ska vi hjälpas åt att hitta ett nytt sätt.”

Det barnet behöver inte bara gränser – det behöver förståelse och framtidstro. Det behöver få veta:

“Du är här för att du haft det svårt. Men du är inte bortvald. Vi vill hjälpa dig förstå vad som hänt, vad som behöver ändras – och hur du själv kan vara med i den förändringen.”

Samtidigt finns det barn som inte vill flytta hem igen. Barn som varit rädda, ignorerade, eller som aldrig fått vara barn hemma. Barn som lärt sig andas först när de blev placerade.

Det är en smärtsam verklighet – men den måste få finnas. När socialtjänstens mål slentrianmässigt blir återförening till varje pris, förlorar vi barnets verkliga röst.

Vi måste våga säga:

“Du har rätt att känna som du gör. Det är okej att inte vilja flytta tillbaka. Vi hör dig. Och vi tar det du säger på allvar – inte som ett symptom, utan som din sanning.”

Barnet är inte bara ett objekt i ett ärende. Barnet är en person, med tankar, känslor och minnen som ibland är för stora för orden – men ändå måste tas på allvar.

 Barnet som lojal bärare av vuxnas hemligheter

Många placerade barn går balansgång. De bär på lojalitet mot föräldrar de inte vill svika, och samtidigt längtan efter trygghet där de är. De försöker vara till lags. Inte störa. Inte känna för mycket. Inte göra fel igen. Och så hamnar de i en roll som budbärare mellan vuxna som inte pratar med varandra – eller som pratar över huvudet på dem.

Vi måste sluta placera barn i kläm. De ska inte vara de som håller ihop kontakten mellan biologisk familj, socialtjänst och familjehem. Det är vi vuxna som måste ta det ansvaret.

Vad barnet behöver veta – och få veta igen

1. Varför är jag här? – En konkret förklaring på barnets nivå, upprepad och utvecklad över tid.
2. Vem bestämmer vad som händer nu? – Namn, roller och kontaktpersoner.
3. Vad är planen för framtiden? – Inte tomma ord, utan en tydlig plan med möjliga steg.
4. Vad får jag säga till om? – Barnets delaktighet är en rättighet, inte ett val för de vuxna.
5. Vad får jag känna? – Det måste vara tillåtet att sakna, att vara arg, att vara rädd – utan att det tolkas som motstånd.

 Förslag på förbättringar – för socialtjänsten

•  Informationsblad till barnet, personligt anpassat och uppdaterat vid varje möte.
•  Trygg kontaktperson från dag ett, som inte byts ut hela tiden.
•  Samtal minst en gång i månaden, inte bara om praktiska saker utan om barnets känslor.
•  Ett slags ”egen journal” för barnet, med bilder, ord och minnen från tiden i placering.
•  Utbildning i barnpsykologi och trauma för alla som möter barn i systemet.

BLOCK 2.

DEN BIOLOGISKA FAMILJEN – inte glömd, inte idealiserad

 “Vi vet inte varför vårt barn är taget”

Det är en mening jag hört ofta. Föräldrar som sitter med hopbitna käkar, skamsna ögon – och ändå en väldig styrka – säger:
“Ingen har sagt vad som krävs för att vi ska få tillbaka vårt barn.”

De förstår att något brustit. Många erkänner det. Men det de inte förstår är vägen därifrån. Otydliga formuleringar i socialutredningar, utspridda insatser, samtal som aldrig följs upp. Det är som att de blivit dömda – utan att veta åt vilket håll domen pekar.

Det lämnar människor i limbo. De biologiska föräldrarna är inte bara en bakgrund i ett barns liv. De är en del av barnets inre, oavsett vad de gjort eller inte gjort. Och så länge deras roll är oklar, är också barnets identitet splittrad.

 Skuld, skam och tystnad

För många föräldrar är placeringen av ett barn det värsta som kan hända. Ändå är stödet de får ofta minimalt – om ens något. Deras känslor misstolkas som hot eller instabilitet. Deras tystnad blir en etikett: “bristande samarbetsförmåga”.

Men den tystnaden är ofta en spegel av hur systemet behandlat dem. Det är inte lätt att samarbeta med människor som aldrig säger exakt vad du behöver göra – eller varför du anses ha brustit.

Barnet finns kvar, men kontakten suddas ut

Det händer att föräldrar inte tillåts ha kontakt med sitt barn under långa perioder – utan att någon riktigt förklarar varför, eller när det kan ändras. Det händer också att barnens nya nätverk (skola, familjehem, fritidsaktiviteter) aldrig ens får veta att en mamma eller pappa finns och vill vara en del.

Det är inte barnets bästa att radera. Det är barnets bästa att bygga broar – försiktigt, ja, men ärligt.

 Vad den biologiska familjen behöver

• En tydlig förklaring – skriftligt och muntligt – till varför barnet är placerat. Inte bara juridiskt språk, utan begripligt.
• En konkret plan med tydliga steg. Vad krävs för att relationen ska återupprättas – och vem avgör när det räcker?
• Rätt till stöd – inte bara övervakning. Samtal, rådgivning, hjälp att bearbeta både det som varit och det som händer nu.
• Delaktighet i planering. Inte bara informeras, utan faktiskt påverka och förstå.
• En levande kontakt med barnet. Brev, bilder, videosamtal, besök – där det är möjligt och säkert.

 Förslag på förbättringar – för socialtjänsten

•  Standardiserat informationsmaterial till föräldrar vid placering – vad som gäller, vem som ansvarar för vad, vad som krävs.
•  Regelbundna avstämningar där föräldrar får återkoppling, inte bara rapporter.
•  Samtalsstöd av neutral person (inte bara handläggare) för att hjälpa föräldern navigera systemet.
•  En vägkarta – där föräldern ser sin roll, barnets situation och vägen framåt visuellt.
•  Mänsklig kontakt. Ett telefonsamtal med värme gör mer än ett beslut på 17 sidor.

BLOCK 3.

FAMILJEHEMMET – ansvar utan verktyg

 Att ta emot ett barn utan karta

Vi har fått barn placerade hos oss med knappt mer än ett namn och ett födelsedatum. Inget om varför. Inget om historien, rädslorna, nätverken, trauman eller drömmarna. Bara ett påpekande om att vi ska vara trygga, stabila och kärleksfulla.

Men kärlek är inte blind. Kärlek behöver förståelse. Och förståelse kräver information.

Hur ska vi kunna möta ett barns behov om vi inte vet vad barnet bär på? Hur ska vi förstå varför vissa reaktioner uppstår – om vi inte känner till övergrepp, våld, svek eller förluster? Det handlar inte om nyfikenhet. Det handlar om trygghet – för barnet, men också för oss.

 Det finns ingen “lätt” placering

Ofta kategoriseras barnets placering i socialtjänstens handlingar som:

• Omsorgsbrist (exempelvis brister i hemmet, missbruk, våld, psykisk ohälsa)
• Eget beteende (exempelvis kriminalitet, normbrytande beteende, riskbruk)

Och ibland – nästan som ett sätt att lugna oss som familjehem – får vi höra att “det här är en ganska enkel placering, bara tillfällig”. Men det finns inga enkla placeringar.

Ett barn som tas direkt från BB bär redan på separationens trauma. Ett barn som är 16 år, tungt kriminellt belastat, som sett sina syskon bli slagna eller själv blivit utsatt för våld – bär det i kroppen varje dag. Alla barn som omhändertas bär på förluster, svek, skräck eller skuld – ofta allt på samma gång.

Att göra skillnad mellan olika typer av trauma – som om vissa vore mindre allvarliga – är farligt. Det får oss att förbereda oss fel. Och det får barnet att inte bli riktigt förstått.

Att bära barns trauman – och stå ensam

När ett barn inte kan sova, skriker på nätterna, går till anfall eller stänger av – är det inte “svårhantering”, det är uttryck för smärta. Men många familjehem får bära den smärtan ensamma. Socialtjänsten är ibland frånvarande eller saknar resurser. Och vi får inte ens veta varför barnet reagerar – eftersom det är sekretessbelagt.

Vi förväntas vara både vårdnadshavare, behandlingspedagoger och krishanterare – utan utbildning, utan handledning och ibland utan kontakt med någon alls.

 Otydliga roller – otydliga ramar

Vi förväntas samarbeta med biologiska föräldrar, följa vårdplaner, dokumentera och ofta agera i situationer som kräver professionellt stöd. Men vår roll är sällan tydligt definierad. Vad får vi veta? Vad får vi inte? Vad får vi bestämma – och vad inte?

Och när något brister – då är det vi som ifrågasätts.

⚠️ Felmatchningar skadar barnen

Genom att dölja information för oss familjehem skapas mycket ofta felmatchningar – barn placeras i hem som inte är rustade för just deras behov. Det kan vara allt från okänd neuropsykiatrisk diagnos till våldsamma upplevelser, stark separationsångest eller behov av skydd. När vi inte vet, kan vi inte förbereda oss. Och när vi inte är rätt för barnet – då uppstår sammanbrott.

Och varje sammanbrott är ett svek. En ytterligare separation. Ett nytt trauma. Ett ”det blev inte du heller” som sätter sig i barnets kropp och tillit.

Att dela information är inte en risk – det är en förutsättning för att undvika nya skador. Vi familjehem är inte emot sekretess – vi är emot tystnad som gör barn illa.

 Vad familjehemmet behöver

• Tydlig information om barnets bakgrund och placeringens syfte – utan undanglidanden.
• Erkännande att alla barn i placering bär på trauma. Punkt.
• Professionellt stöd och handledning – inte bara ett telefonnummer till en handläggare.
• Delaktighet i barnets vårdplan och beslut.
• En tydlig rollbeskrivning med rättigheter, skyldigheter och gränser.
• Respekt och långsiktighet. Vår insats kräver trygghet även för oss.

 Förslag på förbättringar – för socialtjänsten

• ·  Informationspaket till familjehem, med så mycket relevant information som möjligt – och så tidigt som möjligt, helst innan barnet anländer. Det är avgörande att familjehemmet får ta del av barnets behov, situation och bakgrund i förväg, för att kunna ta ställning till om uppdraget är rätt för just vår familj. Det handlar inte om bekvämlighet – det handlar om att inte utsätta barnet för ännu en felplacering.

(Det är fortfarande vanligt att vi får första viktiga informationen när barnet redan sitter vid vårt köksbord med väskan i knät. Då är det för sent. För barnets skull måste vi vara förberedda – mentalt, praktiskt och känslomässigt).

•  Utbildning i trauma och barnets signaler, obligatorisk och återkommande.
•  Möjlighet till extern handledning, inte bara via kommunen.
•  Delaktighet i SIP/Vårdplan, med möjlighet att föra in barnets vardagssignaler.
•  Ärlig kommunikation. Sluta kalla svåra placeringar för “enkla” – det hjälper ingen.

Avslutning: Det handlar inte om mer resurser – det handlar om mer mänsklighet

Jag skrev den här handboken för att jag vet hur det känns att sitta tyst som barn i baksätet på en bil, utan att veta vart man är på väg. För att jag vet hur det är att som vuxen öppna sin dörr för ett barn – och mötas av tystnad också då. Och för att jag lyssnat på biologiska föräldrar som famlar i mörker, oförmögna att förstå varför deras barn är borta, eller hur de någonsin ska kunna få dem tillbaka.

Det som förenar alla dessa tre perspektiv – barnet, den biologiska familjen, den nya familjen – är bristen på information, riktning och erkännande.

Det är inte i första hand mer pengar eller större system vi behöver, även om resurser alltid spelar roll. Det vi behöver mest är mindre hemlighetsmakeri, mer ärlighet, och en förankring i det mest grundläggande av allt:

Att alla människor – särskilt barn – har rätt att veta vad som händer dem, varför, och vad som väntar längre fram.

Att inte veta skapar skam. Att inte bli lyssnad på skapar misstro. Att inte bli sedd skapar ilska – eller tomhet.

Socialtjänsten är en livsviktig instans i barns liv. Men det är också en plats där mycket av mänskligheten försvinner bakom lagrum, formulär och tyst sekretess. I välvilja uppstår ibland tystnad – och den tystnaden skadar mer än vi tror.

Så detta är min uppmaning till dig som arbetar med barn:

• Prata med barnet – inte bara om det.
• Lyssna på familjehemmet – de lever barnets verklighet.
• Se de biologiska föräldrarna – de är inte problemet, de är en del av barnets historia.
• Och framför allt: säg det som kan sägas. Ge varje människa den grundläggande värdigheten att förstå sitt liv.

Jag vet att du inte gör det här jobbet för att du måste. Jag vet att du bryr dig. Men jag vill att du ska veta – vi kan göra det här bättre, tillsammans.

UPPROP: Till er som formar framtidens socialtjänst

Vi som skriver det här är röster från verkligheten. Vi har varit barnen ni en gång placerade. Vi är familjehemmen ni litar på. Vi är de biologiska föräldrarna ni förlorat i systemet. Vi är människor som burit, slitit, älskat och överlevt inom socialtjänstens strukturer.

Vi önskar detta:

• Sluta behandla information som en fara. Information är trygghet. För barnet, för familjehemmet, för föräldrarna.
• Sluta skapa “enkla” placeringar på papper. Inget barn som omhändertas är enkelt. Alla bär trauma, på olika sätt.
• Sluta isolera parterna från varandra. Barnets bästa kräver att vuxenvärlden samspelar – inte splittras.
• Sluta byta ut relationer. Barn knyter an långsamt. Varje ny socialsekreterare är ett nytt avbrott. Kontinuitet räddar liv.
• Sluta se kritik som ett hot. När vi berättar vad som inte fungerade gör vi det för att nästa barn ska få det bättre.

 Vi ber önskar också detta:

• Att varje barn som placeras får en skriftlig, begriplig förklaring till varför.
• Att varje familjehem får veta det som är nödvändigt för att kunna ge rätt omsorg.
• Att varje biologisk förälder får en tydlig vägkarta: “Detta krävs för att du ska återförenas med ditt barn.”
• Att varje handläggare ges tid, stöd och utbildning i trauma, relation och etik.
• Att varje beslut tas med barnets röst som kompass. Inte som en pappersbilaga – utan som levande ledljus.

Detta är inte en anklagelse. Det är en inbjudan.
Till förändring. Till eftertanke. Till mod.

För barnets skull. För familjens skull. För framtidens skull.

Med respekt, ilska, ömhet och hopp,
Sofia Rapp Sundström.

Alias Näktergöken, tidigare placerat barn och nuvarande familjehem.